Kungliga balettens moderna höstprogram brukar erbjuda publiken en uppfriskande, hyfsat samtida, ibland rentav nutida dansfläkt som motvikt till alla Svansjöar och Törnrosor.
I november 2010 daterar balettchefen Marc Ribaud det moderna, samtida och nutida till 1974, året då skotske koreografen Kenneth MacMillan skapade sin helaftonsbalett ”Manon”. Kungliga balettens enda höstföreställning – vid sidan av, jo, ”Svansjön” – är dessutom en nypremiär; senast dansad på Operan 2002.
MacMillans ”Manon” är ett av 1900-talets sista ambitiösa, smått desperata försök att återskapa och försiktigt reformera den storslagna, berättande baletten.
Den tragiska historien om den överjordiskt vackra och underjordiskt sexiga Manon som slits mellan två begär – kärlek och pengar – lämnar gott om utrymme för patetiskt passionerade och tekniskt utmanande duetter. Med en rad svåra, överraskande, icke-ortodoxa lyft.
Premiärkvällens kärlekspar var givetvis ikonduon Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström, men and-ralagsuppställning i lördags är inget dåligt alternativ. Nadja Sellrups Manon är nyanserad, mot slutet övertygande skör, medan hennes älskare Dragos Mihalcea var rent briljant i sitt svarsjukebesatta mördarsolo. Största överraskningen var en strålande, komiskt raffinerad Eun Sun Jun (älskarinna till Manons bror).
Det är knappast balettens feministiska tendens – Manon är dinosauriekliché, både madonna och hora – som är förklaringen till att Operan återupptar denna ”moderna klassiker” på repertoaren. Snarare att ”Manon” tillfredsställer vad man på Operan vill tro är publikens förväntningar.
Två timmars svindlande dans och grandios balett med (över)tydliga hjältar och hjältinnor, skurkar och bedragare efter beprövat koncept med levande orkester. Jules Massenets musik är ett hopkok hämtad från dussintals operor, men dirigent Graham Bond och Kungliga hovkapellet håller fint ihop delarna. Därtill är Nicholas Georgiadis scenografi och kostym överdådig, romantiskt mättad, sagolikt ögongodis.
Visst är det vackert och fint och trevligt. Dockskåpsdrama. Men är detta verkligen Kungliga balettens framtid?
Under Marc Ribauds chefskap har klassisk, konventionell, berättande balett med stabila rötter i 1800-talet dominerat alltmer.
Det samtida, moderna och nutida lämnas därhän och dansas i stället av Göteborgsoperans balett, som för övrigt gästar Dansens hus nu i veckan. Missa inte.
På Operan i Stockholm tycks 2000-talet redan ha gått ur tiden.