Att resa sig upp och gå, men absolut på tå, är den enkla svåra uppgiften för tio dansare under åttio minuter i kanadensiska koreografen Marie Chouinards föreställning ”bODY_rEMIX/gOLDBERG_vARIATIONS”, visad i helgen på ett fullsatt Dansens hus.
Att gå, och på tå, visar sig vara knepigt. Det enda som är rakt och starkt och helt i denna dysfunktionella ”balett i två akter” är dansarnas alla kryckor, diverse gåstolar och allehanda fysiska hjälpmedel (inklusive hängselar och vajrar i taket). Kropparna är krumma och lealösa, ömma och trasiga, offer för tyngdlagens fördärvande kraft.
”bODY_rEMIX/gOLDBERG_vARIATIONS” är en smått brutal dekonstruktion av den klassiska balettens formspråk, med fokus på balettens objekt framför andra: kvinnokroppen. Flertalet av de halvnakna dansarna bär tåspetsskor, men bara på ena foten (också männen).
Då och då reser sig någon visserligen upp på tå, men med hjälp av kryckor, och bara för att strax landa platt på andra fotsulan. I en annan sekvens har dansarna tåspetsskor på såväl händer som fötter och trippar som ihopkrupna djur à la Hieronymus Bosch på alla fyra över scenen. Allt medan Bachs Goldbergvariationer, i Glenn Goulds tolkning, spelas, men remixad, klippt, loopad och dekonstruerad till total oigenkännlighet av tonsättaren Louis Duford. Här och var hörs Glenn Gould själv tala, men hans deformerade röst ekar obegripligt spöklikt som från helvetet.
Eller om det är skärselden som femtiofemåriga koreografen Marie Chouinard snarast har i åtanke. Föreställningen, ursprungligen skapad för Venedigbiennalen 2005, tycks utspela sig på ett veteransjukhus eller möjligen dårhus anno 1789 för pensionerade dansare.
Många detaljer och enskilda scener är absurda och tidvis absurt roliga, barnsliga, rent infantila. Likväl lyckas Chouinard balansera lyteskomiken mot den egentliga tragiken. Mest överraskande är att de på papperet så raffinerat ekivoka kostymerna, av designern Liz Vandal, i verkligheten är så förbluffande platta, liksom klantigt sydda.
Som helhet är ”bODY_rEMIX/gOLDBERG_vARIATIONS” ingen helhet. I likhet med musiken faller föreställningen mycket medvetet sönder i delar. Variationer. Och det är åttio minuter med bildstarka och tankeväckande variationer på temat ”ta din säng och gå”.
Slutscenen är förstås sagolik och given, likväl förunderlig. En ensam, trasig kvinnokropp som till slut lyckas upphäva tyngdlagen och röra sig ledigt graciöst. Inte på tåspetsarna, utan svävande, i en sele, mot himlen