Rolig och bitsk. Skånsk ”Markurells
i Wadköping” sitter som en smäck.
Glyndebourne i all ära, men glöm inte Marsvinsholm.
Pågatåget åtta minuter från Ystad glider genom ett grönskande Skåne; fetare och präktigare åkermark kan inte skådas. På premiären i lördags stod den skånska högsommaren i sin prakt, slottsparken vimlade av teaterbesökare med picknick, och det var trots en del mindre eleganta kylväskor, frysklabbar och sittunderlag en bedårande kväll på denna friluftsteater med prima 1600-talsslott i fonden.
Ystads stående teatersällskap har funnits i fjorton år, spelat rätt mycket Molière och Holberg, någon gång Brecht. Bror Tommy Borgström, kvällens Markurell, är drivande teaterföreståndare och folk hittar hit, utan tvekan.
Kulisserna på scenen denna kväll är misstänkt lika Ystad med söta gränder och korsvirkeshus och låga, rappade längor. Värdshuset Kupan, Markurells och hela Wadköping är resolut omplacerat till Skåne. Spettekakan står på bordet och hummern är fastklämd i flaggstången. Hjalmar Bergman modellerade sitt Wadköping efter Örebro, men när man nu får Markurells serverad på skånska med alla tillbehör känns det helt rätt.
”Markurells i Wadköping”, från 1919 är en bra pjäs, komisk och hjärtskärande. Bergman har en förmåga att komma åt livslögnerna på ett sätt som blir både burleskt och subtilt, och denna föreställning tar vara på bådadera. Den rödhårige Markurell, skrytande och skrävlande i Bror Tommy Borgströms underbara skådespeleri, gör sig både blind och döv för att inte se att den kära Gossen, ögonstenen (den late, bortskämde slyngeln) är en avbild av den mörkhårige Häradshövdingen. Nej, han ska maktberusad och dåraktig, sätta Häradshövdingen i konkurs, och när det står alltmer klart att Gossens studentexamen hänger på en skör tråd blir det stor, riskabel mutlunch på värdshuset med hela garnityret av censorer, rektor och domprost.
Även om Markurell är ett kräk förlorar han i denna föreställning inte hela sin värdighet. Han har en liten stund med demonerna, stukad och eländig när sanningen står klar. Men livet går vidare, och även om faderskapet fått sig en törn står Markurell kvar med sitt ömmande fadershjärta och sin feta plånbok.
Birte Heribertson är rasande skicklig som fru Markurell, rolig och bitsk, och crescenderar storartat i utbrottet mot Markurell. Dag Malmberg prickar snyggt in rollen som hopplös godsförsnillare i strumpeband och sidenkalsonger, och hans bortskämda grevinna Sara Lindh har hittat stil och tajmning. Det gäller också Carl-Magnus Dellow och Bengt C W Carlsson, perukmakaren och lektorn, två krumelurer som inte har något bättre för sig än att tömma butelj efter butelj på Markurells värdshus. På Marsvinsholm tar man ut varenda sväng av Markurells i Wadköping. Vad har han egentligen i Gnällbältet att göra?
Här i Skåne sitter Markurell som en smäck.