Martin Stenmarck har slitit av sig hälsenan. Det skedde för några veckor sedan. Han berättar om det före låt nummer tre och förklarar att det är därför han haltar så. Innan kvällen är över har Stenmarck satt en bettskena på benet och fått publiken att undra exakt vad en avsliten hälsena kan ställa till med: Kan skadan sätta sig på stämbanden?

Stenmarck träffar inte alla toner. Kan den sätta sig på manus? Under 90 minuter har Stenmarck inget att prata om. Ändå gör han det.

Pressmaterialet till ”A grand evening” skrevs troligtvis för så länge sedan att ingen kommer ihåg det. På Grand Hôtels hemsida står det att ”A grand evening” ska vara en blandning av ”kult-tv-programmet ’Saturday night live’ och färgsprakande shower i Las Vegas”. Jag tror inte att Martin Stenmarck någonsin sett ”Saturday night live”. Under kvällen består sketcher och vitsar av att Stenmarck drar en extremt lång anekdot om hur han gjorde bort sig under en ”West side story”-föreställning 1997. Berättelsen känns orepeterad. Som en packad middagsgäst som ska dra något kul och inte får med sig alla börjar Stenmarck brodera ut och lägga till gester och upprepa ord: Bara jag understryker hur roligt det här var så kommer alla att skratta! Ingen gör det.

Resten av dialogen kretsar kring en dammig klippbok som Stenmarck säger sig ha hittat backstage. Boken är full av tips från tidigare julshowartister på Grand. Stenmarck läser högt: Carola råder honom att sjunga julvisor i stället för egna låtar, Christer Sjögren råder honom att tänka pampigt, tänka kärlek, tänka snö och glitter. Humorn i detta blir helt på Stenmarcks bekostnad. Hade han lyssnat på sina föregångare skulle kanske ”A grand evening” bli något att minnas. Musikerna är duktiga, vinterträdgården är vacker och stämningsfull, Stenmarcks medhjälpare Linda Pritchard och Jessica Marberger ger allt vad de har och publiken är lite på örat och vill ha roligt. Stenmarck själv är en showman i snygga kostymer och med en röst som för det mesta är imponerande. Ändå känns det som om kvällen är hopsatt med vänsterhanden och helt ogenomtänkt.

Är det något jag inte tål så är det publikförakt. Tanken att man kan ställa sig på scen en kväll och sjunga och pladdra lite och allt kommer att vara bra. Stenmarck känner säkert på sig att han borde ha tänkt igenom sin föreställning lite mer. Tagit in något proffs som kan skriva manus åt honom, kanske till och med anlitat en regissör. Efter ljumma applåder kommer ett extranummer som faktiskt lyfter kvällen ordentligt. Men så skriker Stenmarck ”Jag älskar er” till publiken. Två gånger. Man tror inte på honom. Ge oss något att älska tillbaka.