Om klassiker kan man som bekant ställa sig frågan om huruvida de är klassiker för att de spelas så ofta, eller spelas så ofta för att de är klassiker. Jan Håkansons uppsättning vill definitivt bevisa det senare när det gäller Anton Tjechovs ”Måsen”.

Ett passande pjäsval för en annan oundgänglig klassikerfråga: modernisering kontra tidstrogenhet. Där ena sidan suckar ”dammigt, mossigt!” och klagar över bristen på samtidsrelevans och nytolkning, medan den andra muttrar anklagelser om att formpressa och samtidsfärga sönder i en extreme makeover endast för sakens skull.

En teaterns formdiskussion inleder ju nämligen själva Måsen – konflikten mellan å ena sidan det experimentbrinnande författarfröet Konstantin, som vill befria teaterkonsten från konventionerna, och å andra sidan hans uppburna skådespelarmor, Arkadina, och hennes älskare, den berömde författaren Trigorin.

En konflikt som också handlar om en komplex mor och son-­relation (tänk ”Hamlet”) och som sedan upprepas i allt större ringar i form av generationsmotsättningar, klassklyftor, en ny tid mot den gamla.

Jan Håkanson hör visserligen inte till moderniseringsivrarna: ”Varför är vi så rädda att publiken inte ska känna igen sig i människor från andra tider?” frågar han och låter följaktligen textiltrollkarlen Charles Koroly kostymera gänget på godset i svepande tygtunga kjolar och vackert skrynkliga linnekostymer.

Men han har själv nyöversatt pjäsen, med infogade tidigare censurerade repliker, flyttat handlingen 20 år framåt – första världskriget hinner därför bryta ut mellan akterna och förtydliga förändringstiden – och placerat den lätt i Lars Östberghs avskalade scenografi av enkla stenpelare och knastrande sandgolv.

Hur som helst spelar ensemblen ändå brallan av diskussionen om omprövning eller inte. Som om de tänkt: ”Äsch, det blir väl bra om man gör det bra?” Och bra blir det. Aldrig trodde jag väl att jag skulle få lust att använda ordet teaterfest. Men nog är det en här liten fest – för en traditionell talteater av berättarlust och personporträtt i helfigur.

Och festens drottning heter Lena Granhagen. Hennes Arkadina glittrar av teatral förhöjning, klappar händerna åt sin egen förträfflighet, gör piruetter mellan älskvärdhet, stingslighet och en inre avgrund.

Magin smittar av sig på övriga på scen: samspelta, rörliga, kvicka. Ska jag särskilt nämna några blir det Maria Salomaa – vars svartgotiska bitterfitta Masja sörplar bräddfyllda vodkaglas, snortar hämningslöst ur sin lilla pulverdosa och fnyser åt en påtvingad mammaroll – och Björn Gustafsons obetalbara sprattelgubbe Sorin, med clownens skratt och sorg i kroppen.

Måsen är ju en (nu gör jag citattecken i luften) komedi. Vi får skratta lite åt eländet i tragedin. För eländet finns där, andra akten är mörk, alla är mer slitna. Uppsättningen gör verkligen inte något övertydligt av den subtila kritiken av en verklighetsblind välbärgad medelklass, men nog finns ångesten utanför dörren. Ett utanför dit också Sven Ahlströms oförlösta Konstantin går för att skjuta sig själv.