Medeamyten är en sorg och fruktan vi har inombords, som tankarna inte kan släppa. Många försök har gjorts att gå in i berättelsen, att förklara och lösa oss ifrån det klassiska tragedin om kvinnan som mördar sina barn. På Dramaten i våras tog Sara Stridsberg med sin pjäs ”Medealand” vägen genom passionsdramat, den svikna kärlekens vanmakt och vansinne, som brann med samma eld som kärleken.
I Mia Törnqvists ”Medea” har glöden kallnat. Tid har gått och Medea vårdas på institution. I hennes monolog återuppstår händelsen i trasiga bitar, isflak av minnen som stöter ihop och går isär. Men kylan har ingenting med tidens gång att göra. Denna Medea brann inte när hon sveks, hon blev till is och lät sedan isen öppna sig för sonen. Och hon visste vad hon gjorde.
Odile Nunes knutna gestalt rör sig på gränsen mellan sorgen, som är ordlöst stum, och skammen, som mångordigt försöker skyla sitt handlande. Någonstans däremellan har hon förlorat förståndet, gått in i ett svartvitt ödelandskap där färgklickarna från den gången, ute på isen, fortfarande sticker henne i ögonen.
Det har sina risker att röra sig inne i en myt av Medeaformat. Ibland blir krockarna obekväma mellan det moderna och det tidlöst mänskliga, ibland är det i stället bristen på konkretion och bärande detaljer som gör berättelsen oskarp och abstrakt.
Men här finns också ögonblick av stor smärta och skönhet, i beskrivningen av själva graviditeten inte minst, i minnet av de älskandes första möte och i jämförelserna mellan mannen och pojken.
Ändå känns det som om föreställningen inte riktigt ger sig hän. Som om detta är en för djup och stark tragedi för att riktigt levas ut, och ett än större vansinne hotar bortom detta. Det är en oroande tanke, inte helt till föreställningens nackdel.
Men främst härrör försiktigheten antagligen från att författaren själv regisserar, så som det ofta blir.
Jag tror att Mia Törnqvists text kan bära en långt starkare och grymmare iscensättning än denna.