Uppsala stadsteater presenterar Sigrid Herraults ”Mentalsköterskan” – premiär i fredags – som ”en skruvad och underhållande pjäs om fyra helt vanliga neurotiska människor och deras krockar med verkligheten”. Jag har hört det där förr. Säkert ett par hundra gånger de senaste tolv åren. En skruvad komedi, eller lika ofta: skruvad realism. Som om komedi och realism inte dög, som om det behövdes en skruv för att förvandla den mest alldagliga pjäs till Konst.
Är det inte färdigskruvat snart?
”Mentalsköterskan” är Sigrid Herraults examensarbetet på Dramatiska institutet, där hon avslutat en treårig dramatikerutbildning och tydligen har lärt sig en hel del. Pjäsen är ett välkommet avbrott i den syndaflod av dysfunktionella familjer som sköljer över svensk teater för närvarande. Herrault lyfter blicken och diskuterar psykisk ohälsa utan att fastna i de vanliga klichéerna. Hon behöver inga etiketter.
I början av 1960-talet ställde den skotske psykiatern och psykoanalytikern R D Laing den relevanta frågan vem som var mest galen – den som släpper en atombomb över Hiroshima eller den som inbillar sig att han har en atombomb i huvudet?
Det var upphovet till den så kallade anti-psykiatrin. Många revolter skulle följa och vända på perspektiven.
I Uppsala ställs publiken inför Laings fråga redan i scenbilden. När Sanna Krepper stänger badrumsskåpet visar det sig vara en tv-apparat. Du kan kasta soporna i närmaste brevlåda och använda parkeringsautomaten som porttelefon. Gustav Levin – han är bipolär patient på psyket – spelar piano bakom väggskåpen, medan Viveca Dahléns avdelningssköterska i raseri tömmer pillerburkens innehåll över golv och plastmuggar.
Crister Olsson föreställer ett annat exempel på vår tids upplösta gränser. Han är frisk men arbetslös och måste följaktligen behandlas som om han vore sjuk. Herraults gökbo handlar om ett samhälle där terapierna blivit lika kortsiktiga som företagens övriga vinstkalkyler. Alla kan och bör botas.
Utmärkt. Fin satir. Om det är något jag önskar av författaren i framtiden är en det en större frihet i dialogerna. Att hon litar mer på det som står mellan raderna.