Polen har 38 miljoner invånare och gränsar till Sverige via Östersjön. Landet har fyra Nobelpristagare i litteratur, ett tiotal märken på världsarvskartan och flera miljonstäder. Det tar åtta timmar dit med färja från Ystad. Ändå känns det som ett avlägset land vars enda exportprodukt till Sverige tycks vara den polska städerskan, som dock är ett måste i den kulturella medelklassen. Rätta mig om jag har fel.
Den unga polska dramatikern Dorota Maslowska håller nog med. Liksom Teater Galeasen. I sin nystart på den renoverade Skeppsholmsscenen ligger den som vanligt i täten för tidens växlingar. Den polska kulturella vågen, som startade hösten 2008 på Turteatern med Gombrowiczpjäserna, växer: snart också på andra teatrar nära dig.
Maslowskas pjäs om tre generationers kvinnor hör till den uppmärksammade nya dramatiken. ”Metallflickan” är ett djävulskt roligt och förtvivlat vredesutbrott över i princip allt som skett i Polen sedan 1900-talets början. Nuet är bara en återanvänd plastpåse runt historien som kränger och bråkar i varje replik och vill ut. Då och då knackar andra världskriget på dörren och vill börja om. Dror Feilers ljudmusik, som rasslar och väser av Tjernobyldamm och miljöutsläpp överröstas av flyglarm och bombkrevader.
Man kan aldrig vara säker uppe på denna hög av bombgrus och sopfynd. Mamman diskar i evighet gamla burkar för sina inkokta hönsfötter och letar sminktips i åldriga modemagasin. Annika Hallins högspända röst och hopknipna dockansikte är bedövande tragiskt: så tunn fernissa över så bottenlös oro. Allt handlar om att inte: Inte vilja resa dit där man inte har pengar att betala för maten man inte kan få.
Mormor i rullstol, Inga Edwards, har den åldrades lakoniska överlevnadsvana. Inga-Lill Andersson gör ett bravurnummer som den tjatigt självutplånande Grannfrun. Hon har alltid haft nära till komiken, men här får hon fantastiskt flyt i det bisarra.
Hur allt hänger ihop, från polska rytteriet till kommunistidealet Järnmannen och vidare, tänker sig Skådespelaren gestalta i Den stora polska filmen. Per Grytt målar upp den för oss, filmen han inte gör, med alla dess älskade klichéer, totalt berusad av sitt konstnärliga självbedrägeri – och konstigt nog blir en del också därmed förklarat.
För Maslowskas pjäs är ovanligt nog ett drama om nationalitet, om att vara polack. Om hur krigsminnen, fattigdom och förtryck designar vardagslivet.
Sandra Huldt är Metallflickan, pjäsens bittert upproriska centrum, en rolig, rörande figur. Hon hatar historien och öser ur sig den nya tidens jargong i ett maniskt ordflöde av äckliga fattigdomsbilder. Det är som att titta på den mögliga, köttmaskbemängda undersidan av Jelineks texter, lika rasande, men från ett bottenperspektiv.
Frågande blir jag bara inför ett par inslag om andra länder, som känns främmande i texten. Och så själva nationalismen, förstås, som i Sverige är en ömtålig fråga på ett helt annat sätt. Maslowskas rasande sätt att rådbråka sin polska självbild får mig ett par gånger att känna mig lite utesluten. Så pass att jag plötsligt önskar att någon skrev in Sverige i ett lika ilsket och insiktsfullt historiskt drama.