Fungerar Åsa Linderborgs rosade roman ”Mig äger ingen” på scen? Ja, tycker Mikael Löfgren, som njuter av ett lysande skådespel..
När Åsa Linderborgs självbiografiska roman nu sätts upp i hemstaden Västerås sitter man bara och väntar på Södra Bergens Balalajkor. Eva Gröndahls iscensättning sker nämligen till musik och inte vilka toner som helst utan en blandning av rysk folkvisa och svensk 1970-talsprogg. Just balalajkorna dyker aldrig upp, men annars är det gott om tidsmarkörer, både musikaliska och utrikespolitiska: Chile, Vietnam, Afghanistan. Åsa föds i maj 1968 in i en familj och stad som myllrar av mångkulturell vitalitet och politiskt engagemang. När som helst, av vilket skäl som helst, brister släkt och vänner ut i sång och dans.
Sådan är Eva Gröndahls och dramatikern Emma Broströms lösning på översättningsproblemet från bok till scen. Musikaliteten, den poetiska associationen, hör ju till Gröndahls kännetecken som regissör. Som en ringdans, utan synliga skarvar och brott, löper scenerna över i varandra. I fonden projiceras videosnuttar av Christoffer Glans som visar pappa och Åsa cyklande till dagis och jobbet på Asea. Eller rättare sagt: jobben på dagis och Asea. Uppväxten gjorde Åsa lillgammal och främmande för andra barn. Hennes bästa lekkamrat var pappan.
Romanens stora gåta, hur modern kunde lämna dottern hos sin alkoholiserade före detta man, får ingen lösning. Den uttalade motiveringen, att hon tyckte så synd om honom att hon ville ge honom det bästa hon hade, klingar lika falskt på scen och förblir obegriplig.
Mirja Burlin och Tomas Tjerneld gestaltar Åsa och fadern. De gör det lysande och jag hade gärna sett att iscensättningen i högre grad hade fokuserat på deras relation och mindre flutit ut i folkloristiska sång- och dansnummer. Burlin, som är en av landets verkligt stora komiska skådespelerskor, har en kroppsbehärskning som få. Med omärkliga medel demonstrerar hon slitningen mellan lojaliteten mot fadern och sina egna önskningar.
Lika fint fångar Tomas Tjerneld ambivalensen mellan elegansen, det närmast aristokratiska hos den stolte härdarmästaren och självföraktets växande mörker. Hur det stålhårda och blytunga bryts mot det drömlätta och fantastiska. Som när pappan, med några öl innanför västen och en kräfta som cigarr, berättar om överklassens bjudningar på Villa Asea – och avslutar med att släppa en brakfis på Åsa. Kiknande av skratt ber hon om nåd för att i nästa stund flämtande kvida: ”En gång till!”
Eller det förtvivlade telefonsamtal Åsa ringer till pappan när hon just disputerat och från honom, som hon inte bjudit på festen, fått ett fång röda rosor. I sådana stunder är närvaron total och lyssningen absolut i Västerås teater. Då påminns man om att ”Mig äger ingen” inte bara är en självbiografisk roman om en framgångsrik kvinnlig vänsterintellektuell, utan också en berättelse om en stad och dess förvandlingar. En stad där några äger nästan allt och de flesta inte mycket. En stad vilken som helst.