Tänk dig att få bläddra i en handskriven dagbok från en ung svensk kvinnas ”härrrliga” tid i Paris 1910. Konstgallerier, stulna kyssar, rökiga kaféer och hängivna studier för skulptören Antoine Bourdelle. Och tänk dig att det är din egen mormor som har skrivit den.

Med vilket hjärtklappande darr måtte inte Jessica Zandén ha öppnat den okända dagbok hon fick i somras, skriven av Gladys Heyman-Nystroem, mormodern hon aldrig hade träffat?

Ändå är det en bedrift att hon med monologen ”Min mormor Gladys” lyckas ge en prydligt bänkad teaterpublik samma höjda puls. Släktforskning är oftast roligast för släkten, fotoalbum kan se dammiga ut för andra, det regnar mamma- och pappabiografier från bokförlagen och vi har direkttillgång till privata stormar i en massa unga kvinnors liv på ett oöverskådligt antal bloggar.

Men Zandén är en skådespelare som kan det här med hjärtklappning. ”Känslobok passar bättre, det överensstämmer mera med mig själv”, skrev Gladys, och föreställningen tar följaktligen fasta på emotionerna, relationerna och passionerna som är fyllningen mellan historiska fakta som studierna, äktenskapet, de tre barnen, andra världskriget, självmordet vid 54 års ålder.

Framför allt har Zandén tagit sig konstärliga friheter med materialet, varvat autentiska formuleringar från Gladys penna med dramatiserade fantasier, adderat mer av den antydda sexualiteten och inte värjt för pikantheter eller mörker. Dessutom har hon ett lyckosamt samarbete med Gunilla Röör, en regissör som kan det här med fysiskt närvarande berättande, med dynamik och rörlighet i rummet.

Det är Gladys som Zandén gestaltar men hela tiden finns hon själv med som nutida parallell. Ett personligt kvinnohistoriskt teatertack från den rörda dotterdotter som i en annan tid har möjlighet att leva sitt konstnärsliv fullt ut.