Det finns teaterföreställningar – ofta utsökta – som är en egen värld. Och det finns teaterföreställningar som är en del av världen. Orionteaterns ”Mor Courage och hennes barn” är av det senare slaget, ett fredsprojekt bestående av Brechts pjäs från 1939, hans mindre kända dikt ”Barnkorståget” från ungefär samma tid plus en serie paneldebatter på temat krig och fred.
Resultatet så här långt är nedslående. Jag såg fredagens premiär och har svårt att förklara hur en erfaren regissör som Lars Rudolfsson kan misslyckas med ”Mor Courage” på den scen där han firat så många triumfer. Misslyckanden på teatern brukar man känna igen på ambitioner som kör fast eller är alltför storslagna i förhållande till resultatet. Här har jag svår att över huvud taget upptäcka de konstnärliga ambitionerna, kanske är föreställningen inte färdigrepeterad, kanske litar den på idén och fuskar med hantverket.
Bilden vi sett i annonserna väcker intresse: Lena Strömdahl bakom ratten på en blåmålad husbil från 60-talet, med Lydia Flores Garcia, Martin Hasselgren och Richard Ahlman vid sin sida, det vill säga Mutter själv och hennes tre barn Kattrin, Schweizerosten och Eilif. De senare ska dödas under det religionskrig som i originalet utspelar sig på 1600-talet och som här har placerats i vår egen näraliggande historia.
Det fungerar så länge det osande och stånkande fordonet spelar huvudrollen och lockar till sig kunder och mer eller mindre fritt strövande medlemmar av den lokala milisen. Men spelscenerna saknar till den grad fokus att man tappar intresset för det som gör Brechts fabel till en moralitet om krigets fula vardagsekonomi. Till och med sångtexterna ekar för tomma öron.
Brechts sånger är aldrig bara ”sånger”, de är kommentarer till det som utspelar sig på scenen och skapar ytterligare rymd kring personernas tankar och känslor. Här finns dock ingenting att kommentera. Lena Strömdahl är varken knipslug eller det tragiska offret för krigets och sina egna vinstintressen. Till och med det pantomimiska – i normala fall Orionteaterns starka sida – hanteras som om det vore klassens roliga timme. Gåtfullt.
Till slut öppnas portarna mot gatan och 150 barn i olika åldrar träder in på scenen, sjungande Lars Forssells översättning av ”Barnkorståget”. Det får hjärtat att klappa. Men det ger kvällen en olycklig slagsida.
Efter 1989 och Murens fall spådde många att Brecht var passé. Jag håller inte med om det, även om pessimisten fått vatten på sin kvarn efter höstens ”Puntila” på Stockholms stadsteater och denna illa spelade ”Courage”.