David Hares monolog om muren i Israel tvingar publiken till eftertanke genom att både beskriva förtryckets filosofi och nationens desperation.
En förkyld Sven Wollter gör entré tillsammans med publiken, med en bergsprängare under armen och ett konferensblock upphängt bredvid föredragspulpeten. Den brittiske dramatikern David Hares reflektion över den mur staten Israel bygger för att skydda sig mot palestinska självmordsbombare liknar ett föredrag, och Wollter, föredragshållaren hummar och hackar sig igenom texten på igenkännbart Wolltervis, så att man ibland är rädd att han ska gå bort sig helt.
Ur bergsprängaren skvalpar vänliga vågor medan han på blocket skissar kustlinjen, palmer och en strålande sol. Det heliga landet, vars själva helighet håller på att bli dess undergång.
Muren kommer när den blir klar 2010 att vara fyra gånger så lång som Berlinmuren och ha kostat 2 miljarder dollar. För dess skull har 3 705 tunnland palestinsk mark konfiskerats, 120 000 träd fällts och 37 kilometer bevattningsledningar förstörts på den palestinska sidan.
Men David Hares monolog är inget föredrag, faktauppgifterna till trots. Begrunda desperationen, djupet av den förtvivlan som får 84 procent av Israels befolkning att vara för byggandet av muren, skriver Hare.
I detta öppnar sig Sven Wollters trevande textbehandling. Här står en skådespelare och spelar författaren Hare, som själv gjorde monologen på National Theatre i våras. Han är inte där för att lära oss någonting. Han vill resonera om ett historiskt dilemma, försöker få oss att förstå och leva oss in i, inte främst murens politiska ursprung eller ekonomiska konsekvenser, utan dess djupast mänskliga innebörd, på bägge sidor.
Om man stänger in en människa i en bur blir hon desperat och våldsam. Då kan man hävda att det är därför hon stängts in. Muren är det perfekta brottet, säger Hare. Den skapar det våld man säger att den ska förhindra. Eller, på andra sidan: på cafét i Nablus hänger ett i glansigt nytryck en Saddam Hussein-affisch. För att han slogs mot amerikanerna, Israels starkaste stöd. Min fiendes fiende är min vän. Muren, och tolkningen av vad den står för, är i själva verket sprickan som klyver världen i dag.
Kanske kommer murens försvarare inte att vilja se föreställningen, det ligger i själva murfilosofin. Men styrkan i Hares monolog är att den både otvetydigt visar upp avskiljningspolitikens och förtryckets barocka filosofi, och samtidigt – insikts- och kärleksfullt, beskriver det Israel som tycker sig behöva den. Efter 60 år ännu ingen säker nation, ingen stat som planerar för en framtid i trygghet och fred, och med ett folk ännu berett att återigen dra upp bopålarna och flytta vidare. Det finns en oändlig sorg i Hares text över detta sakernas tillstånd. I Alexander Öbergs regi och med Wollters mumligt vänliga, obestridliga auktoritet är också denna egenskap i texten väl tillvaratagen, inte minst i det bildspel som avslutar föreställningen och tvingar publiken att stanna kvar i begrundan.