Masthuggsteaterns husdramatiker Kristina Ros har skrivit en pjäs om den moderna ödsligheten: splittrade familjer, vidgade klassklyftor, inhägnade bostadsområden. Tisslande, tasslande råttor. Den enda vuxenauktoritet som finns till hands är Nummerupplysningen, som i gengäld har svar på nästan allt.
Det är en mörk samtidsskildring som regissören Anna Sjövall och ensemblen fått att arbeta med. Berättandet sker med både poetiska och koreografiska medel. Ibland, när Ashkan Ghods kommer loss i rollen som den unge överbeskyddade Viktor, blir det rena gymnastikuppvisningen på scen.
Man kan alltså inte klaga på energin. Inte heller på precisionen i spelet av de bägge huvudrollsinnehavarna, Ashkan Ghods och Anna-Carin Henricsson som den unga flickan. I synnerhet deras scener tillsammans ger utrymme åt nyanser som annars saknas i föreställningen. Båda vågar sänka ton och tempo till en nivå där lyssnande verkligen krävs. Och det är en fråga om mod inför en publik av högstadieungdomar som hormonerna åker störtlopp igenom.
Också övriga ensemblen gör bra ifrån sig, i synnerhet Hans Brorson i rollen som den sönderstressade fastighetsmäklaren. Denne satsar allt på en lyxvåning som han inte har råd med. Utan att vare sig ironisera eller moralisera över sin figur lyckas Brorson förmedla det oändligt sorgliga i ett sådant livsöde.
Tyvärr lever inte pjäsen upp till skådespelarinsatserna. ”/mvh 118 100” har stora problem med dramaturgin. Långa stunder förblir den liksom stående, tvekande om den törs säga något radikalt om sakernas tillstånd i detta orättfärdiga samhälle. Eller om den ska nöja sig med att antyda något i den vägen.