”Nära livet” på Östgötateatern, Norrköping.

Jenny Andreasson har gjort ett ypperligt arbete med Ulla Isakssons ”Nära livet” på Östgötateatern. Det förvånar ingen som såg hennes uppsättning av Alfhild Agrells ”Räddad” i det så kallade Spetsprojektet. Ja, ni hörde rätt – Ulla Isaksson, inte Ingmar Bergman. Filmen ”Nära livet” har gått till eftervärlden som Bergmans verk, men det var Isaksson som skrev det gastkramande manuskriptet om tre kvinnor på en förlossningsavdelning.

Inte ens Ingmar Bergman med sin ”kvinnliga” psykologi hade själv kunnat hitta på denna realistiska skildring av missfall och oönskade graviditeter. Det existentiella dramat passar hans väderkorn bättre. Manuskriptet försvarar i alla händelser sin plats i Spetsprojektets lyckade jakt på orättvist bortglömda pjästexter av kvinnliga dramatiker i Sverige.

”Nära livet” gjordes 1958 och avslöjar när man ser den i dag att Bergman var på väg mot 60-talets asketiska kammarspel. Men man får stå ut med mästarens psykologiska typecasting. Ingrid Thulins intellektuella neurotiker, Eva Dahlbecks äppelkäcka arbetarhustru och Bibi Anderssons trumpet slängiga tonåring – ingenting bryter denna heliga triptyk av förment kvinnliga karaktärsegenskaper (inklusive klassmarkörer).

Att se Jenny Andreassons uppsättning är som att hitta tillbaka till den verklighet som aldrig är så förutbestämd. Och det sker utan att filmens 50-talsmiljö är transporterad till vår tid. All rekvisita inskränks till de vita sjukhussängarna och fåtaliga accessoarerna. De höga draperierna delar upp rummet i rytmiskt fördelade spelplatser. Marika Feinsilbers ljusa scenografi korresponderar över huvud taget med grundtonen i föreställningen: lågmäld, uppmärksam, överraskande i sin brist på sensationslystnad.

Om någon tuppar av här, som när filmen först visades, beror det nog mindre på regissörens trollkonster än på spelets allvar. Man vacklar ut i natten med pulsslagen från tre förnämliga skådespelare ringande i öronen.

Monica Wilderoth är Cecilia, gift med en man som tänker mer på sin avhandling än på det väntade barnet. Det är hon som formulerar de centrala orden om att vara nära livet och känna hur det rinner ifrån dig. Jag tror inte jag är ensam om att se hela förloppet genom hennes ögon, för hon genomgår en process, från missfallet och känslan av att inte vara älskad till ett långsamt uppvaknande, så vackert gestaltat att vi förstår att det är hon som ger Hjördis den avgörande impulsen att behålla sitt foster.

Spelet mellan tonåringen Hjördis (Gloria Tapia) och den hårdare drabbade Stina (Ida Löfholm) har samma vardagliga skimmer.

Borde de följaktligen inte ha stöpts om i nutida dräkt? Nej. Ulla Isakssons drama berättar visser­ligen om förhållanden som nu kan betraktas som historia (inga pappor på förlossningar på den tiden). Men hennes ärende är mer existentiellt än socialt, och det är mycket riktigt något tidlöst över Gunilla Orvelius sjuksköterska när hon på en gång strängt och empatiskt lyssnar till de tre kvinnorna som vi – så känns det – kommer lika nära.


Föreställningen går efter spel­perioden i Norrköping till Linköping och därefter till Örebro länsteater och i vår på turné med Riksteatern, de bägge senare Östgötateaterns medproducenter.