Som det ska vara: författarens figurer lösgör sig, får egna liv och ger sig in på domäner dit deras skapare aldrig hade kunnat gå. Detta sker på Norrbottensteatern i Luleå, där man bytt kön på rollfigurerna i Lars Noréns stora genombrottspjäs, ”Natten är dagens mor”.
De två sönerna är här döttrar. Också föräldrarollerna är ombytta. Där det stått Erik framför replikerna står det nu Kerstin och tvärtom. Modern är familjens handlingskraftiga, manipulerande alkoholist, vars flaskor dyker upp på de egendomligaste gömställen, medan fadern har blivit den kuvade, lågmält hostande, allt tillrättaläggande.
Vad förändras då i pjäsen, vad blir kvar? Jag ställer mig först frågande. I första akten går en hel del av den Norénska laddningen förlorad.
Början, där maktkampen mellan bröderna visas upp, blir i systerform betydligt mindre ominös. Kanske är en ifrågasatt kvinnlig könsidentitet, och kvinnligt översitteri, inte lika hotfullt? Maja Runeborg som lillasyster Sara med sin lätta androgynitet leker sexlekar med kobratelefonen, ljuvligt roligt men knappast utmanande, och Thérese Lindbergs Görel dominerar med kvinnlighet på ett urgammalt infamt, men ofarligt sätt. Här finns inget hot om våld.
Föräldraparets könsbyte är mer kännbart. Margareta Gudmundssons Kerstin är manligt kantig i sin långa 50-talsdräkt och understruket sträv med sin barytonröst. Mats Ponténs Erik hukar i skrynkliga kläder och plockar ödmjukt undan efter alla. Bägge måste spela mot ett kön som vi plötsligt ser är inskrivet i replikerna. Av detta blir en ovanlig parrelation, det är allt. I originalets familj, den uppsprickande konventionella, var det samhällsbygget, i form av 1950-talets benhårda normalitet, som krackelerade av trycket inifrån, av liv, drifter och förfall. När Norén 1982 i O’Neills efterföljd vek ner kulisserna runt hotellköksinfernot var det en befriande handling både för vår självbild och för svensk scenkonst.
Nu är det (teater)historia att spela mot och föra vidare. Och framför allt i andra akten gör Norrbottensteatern verkligen det. Delvis kanske för att man då vant sig vid familjebilden, men framför allt i kraft av inspiration och lysande skådespeleri sker det magiska att föreställningen tar sig ut ur Norénskuggan och blir sin egen pjäs.
Ny och överraskande leker den med förlagan utan att lämna den i sticket. Allt finns här, alkoholistfamiljens vaktande beredskap och medberoende, döttrarnas förakt och sorg inför moderns sönderfall. Margareta Gudmundson gestaltar det heroiskt självutlämnande, vidrigt och lysande.
Plus då detta nya: döttrarnas kärlek till och ömhet för pappan, som speglar sönernas oidipala, beskyddande kärlek till modern i originalpjäsen men har en annorlunda temperatur. Inte ett suktande, avundsjukt beroende, snarare en fläkt av uppväxt på väg mot frigörelse och egna identiteter. Fullt trovärdig, en känsla som bär in i framtiden.
Den åstadkoms genom storartat syskonspel: Thérese Lindberg är tuff brud i 50-talsstil med en fin värme under ytan som bara kan anas. Maja Runeberg med sitt Sean Penn-temperament korsar befriande flickaktighetens gränser och lyfter dessutom med sina sånginsatser (”Night and day” i finalen!) föreställningen ett snäpp till, upp i frihetligt galen musikalitet.