”Nattgäster”... eller nattgester? Hotellreceptionisten får problem den dag då alla som checkar in är döva. Tyst teater (som funnits i drygt 30 år) och norska Teater Manu spelar på teckenspråk i detta nordiska samarbetsprojekt. Ingen faller någon annan i talet, men luften är full av fladdrande händer, pekande fingrar, uttrycksfulla miner och teckensamtalets koncentrerade ögonkontakt.
Anders Duus skrev ”Nattgäster” på basis av hundratals berättelser från döva och hörselskadade. Det har blivit en sinnrikt och humoristiskt ihopfogad mosaik från en tyst värld, som ligger avskild inne i vår egen.
Döva saknar inte språk (teckenspråket godkändes som förstaspråk 1981), men omvärlden förstår dem inte. ”Nattgäster” pejlar djupet av den isolering detta innebär. När hotellgästerna stöter ihop och upptäcker att de förstår varandra forsar historierna fram, stort som smått, tragiskt som komiskt, ibland rena struntet. Det är den mest talträngda föreställning jag sett, och samtidigt den minst textberoende: kroppar, händer, gester, ett sätt att gå i trappa, bära en väska, lyfta ett glas, allt är mättat med betydelse. Själva glädjen att kunna kommunicera är både innehåll och form.
Jag bländas av det mimiska kvicksilvret Ipek D Mehlum i alla hennes roller, rörs av Remi Roos som blygt förälskad ung man och Dawn Jani Birley som hotellets sjalbärande egyptiska städerska. Teckenspråksteater är en minoritetskultur som på ett unikt sätt innesluter andra minoritetskulturer.
Eftersom jag själv kan höra blir jag också vederbörligen imponerad av Kjersti Fjeldstad i rollen som hotellreceptionist. Hon, ensemblens enda talande, tolkar inte bara alla teckenspråksrepliker, hon skapar också alla skådespelarnas röster och ger dem underfundiga, tydliga särdrag.
I stället för applåder viftar vi med händerna i luften så att skådespelarna ser. Entusiastiskt, men tyst.