Rasismen är ett sjukligt själstillstånd. Regidebuterande Sunil Munshi gör ett tätt psykologiskt drama av Bernard-Marie Koltès pjäs ”Negerns och hundarnas kamp”, ett drama där människors inre bilder av världen och dem själva spiller ut och rinner in i varandra.
Starkt ljus mot publiken ger illusionen av ett bygge i väglöst land. Här har en arbetare dödats. Hans bror Alboury (Migel Gatsinzi) har kommit för att hämta kroppen. Claes Ljungmark som Horn, bossen, är en vit man, uppfrätt inifrån av whisky och av förtryckarens paranoiska ensamhet. Cal, hans hantlangare och lejde mördare, Niclas Ekdahl, har tränat sin hund för jakt på de svarta arbetarna och döljer sin oro bakom löst sittande coolhet. Deras makt i Afrika är en makt över tomhet. Skuggorna och hoten som de omsluts av tycks komma lika mycket inifrån dem själva. Skulden äter dem. I sin gestaltning av Horns identitets- och moralupplösning är Claes Ljungmark rent virtuos. Det är som om han rent kroppsligen förvandlas och uppgår i en gestaltningskonst som är totalt fri, scenen är hans i benådade ögonblick.
Det är naturligtvis ett gott betyg åt Sunil Munshis regi att den möjliggör detta. I det psykologiskt förtätade har Munshis drama sin styrka.
Svagheten ligger på idéplanet, i de två andra gestalterna på scenen. Horns kvinna, parisiskan Leone, har nyss kommit med flyget. Klädd i päls och designklänning är hon ett stycke europeisk kvinnlighet, högklackat malplacerad och bemängd med diverse new age-idéer om sig själv och afrikanen hon möter. Malin Morgan gör henne skickligt till en rolig, ganska typisk gestalt, men själva hennes utsökta stilfullhet blir ett problem i föreställningen. Detsamma gäller Migel Gatsinzis svarte man, i sitt strama höftskynke en närmast emblematiskt vacker gestalt. De är bägge offer för de vita männens herravälde men tycks märkligt orörda av det. Det är som om de hörde till en annan pjäs, rent av en annan värld, där förtryckaren deformeras av systemet, men den förtryckte förblir obesudlat ren.