Den är en av få musikaler över huvud taget som fått ett Pulitzerpris, en överraskande Broadwaysuccé, och den har ett aktuellt ämne. För handen på hjärtat: nu för tiden har de flesta säkert någon i bekantskapskretsen som knaprar för att må bättre.

Fast kanske inte riktigt så mycket som musikalens bipolära centralgestalt Diana. Och kanske inte riktigt så mycket att det – som i en av uppsättningens roligaste scener – kan generera tablettregnande slapstick där ”My favourite things” (från ”Sound of music”) får valsa förbi som ”det är de piller som jag gillar mest”.

Dessutom gillar jag personligen musikaler som inte väjer för det svåra och utmanar genrens patenterade feel good-gränser. Det senare extra bokstavligt i ”Next to normal”, eftersom den handlar om raka motsatsen. Om feel bad, om depression, psykisk sjukdom och hur den påverkar familj och omgivning kring personen med diagnosen.

Ändå sitter jag förvånansvärt oberörd i Stadsteaterns salong, genom familjens långsamma söndernötning – mamma, pappa, försummad überbegåvad dotter – genom rockriffsunderstödd elchocksterapi och genom den ofrånkomliga insikten i terapistolen.

Kanske beror det på att jag inte kan skaka av mig känslan av att titelns ”nästan normalt” speglas i en grundtext som också bara är nästan bra. Texten är lite för förutsägbar, lite för mycket av självhjälpsbok, amerikansk dramaturgi enligt formulär 1A med ett bortträngt minne som problemens mitt och potentiella lösning.

Musiken har också stundtals svårt att hitta sin identitet. I grunden är det rock, men arrangemangen ligger ibland även nära country och svensk visa vilket förvaltas väl av scenens sex musiker.

Det är synd eftersom det sätter en utmärkt ensemble i uppförsbacke redan från början, och Lisa Ohlins ibland schematiska regi lyckas inte tränga förbi det hindret. Lisa Nilsson är mer än godkänd i sin scendebut som den ömsom maniska, ömsom deprimerade Diana. Hon skådespelar egentligen inte på allvar men utgör ett känslomässigt centrum bara genom sin röst. En röst som aldrig tvekar och som lyfter musikalens showstopper, den countryfärgade ”Jag saknar bergen”, till lenande höjd.

I andra ringhörnan finns Dan Ekborg som hennes make Dan. Han är samlad och stödjande men också en destruktiv kraft när sjukdomen hotar normaliteten för mycket, allt framspelat och sjunget med en nervös ryckning i skjortmanschetten eller ett underliggande obehag i rösten när allt måste bli bra.

Fredrik Lycke gör också det mesta av sina psykiatriker dr Frisk och den rockande dr Galén trots torra terapitextrader, och Albin Flinkas etablerar sig snabbt som trovärdig flummig pojkvän med matchande falsett.

Största utropstecknen vokalt är annars Bruno Mitsogiannis Gabriel med sitt starka utspel och Anna Hansson som laddar sin fokuserade röst med både bräckligheten och ilskan hos familjens tonårsdotter Natalie.

Hade de bara fått ett ännu starkare material att jobba med kunde den här föreställningen ha blivit rena lyckopillret. Nu verkar den tyvärr inte fullt ut.