Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Norrtullsligan av Elin Wägner på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen

Astrid Kakuli, Maria Sundbom och Ulrika Nilsson i ”Norrtullsligan”.
Astrid Kakuli, Maria Sundbom och Ulrika Nilsson i ”Norrtullsligan”. Foto: Markus Gårder

Lyckad flört gör Wägner modern. Med musik av bland andra Veroncia Maggio och Silvana Imam förflyttar Carolina Frände Elin Wägners hundraåriga roman ”Norrtullsligan” till vår tid.

TEATER
”Norrtullsligan” av Elin Wägner
Dramatisering: Celeste Sjölin, Joakim Sten. Regi och scenografi: Carolina Frände. Ljus och scenografi: Karl Svensson. Koreografi: Ossi Niskala. Manus-dj: Fredrik Apollo Asplund. Med: Malin Karlsson, Astrid Kakuli, Lotta Östlin Stenshäll, Isabella Touma Pettersson, Maria Sundbom, Rebecca Kaneld, Ulrika Nilsson, David Rangborg. Scen: Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen, Stockholm. Speltid: 3 timmar inklusive paus.

”Staden ligger här under mig, gatan är nog min värsta vän, han väntar på mig nu där igen”, sjunger Cherrie i början av ”Låta bli”. Det är bara en av alla betydelsebärande poplåtar på soundtracket till ”Norrtullsligan” på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen. Ingen av de underbetalda och undernärda kontoristerna i kvinnokollektivet deklamerar nämligen längre Oscar Levertin – i stället får skådespelarna skråla med eller utföra koreograferad karaoke till musik av bland andra Ana Diaz, Veronica Maggio och Silvana Imam.

Det är en lika självklar som briljant form av publikfrieri i Carolina Frändes uppsättning som riktar sig till gymnasieungdomar. Låtarna fungerar som textbryggor som förflyttar Elin Wägners drygt hundraåriga roman till vår tid, samtidigt som det placerar de kvinnliga artisterna i en feministisk texttradition.

Och att lägga staden under sig, i stället för tvärtom, är precis vad det handlar om för Elisabeth i “Norrtullsligan”, som har flyttat till Stockholm för att söka friheten och hamnar hos Baby, Eva och Emmy på Norrtullsgatan. Hon har Patti Smith på väggen och Liv Strömquist i bokhyllan även om scenversionen liksom förlagan äger rum i början av 1900-talet. Utanför porten riskerar Elisabeth att antastas av män – yvigt gestikulerande sexister med pappåsar över huvudena – eller stöta ihop med sin flörtiga och väldoftande chef, vars uttryckliga önskan är att ha henne som husdjur.

Fasaden till huset har uppförts längs scenrummets ena vägg och i en annan ände finns deras två trygga rum. ”Män må icke under någon förevändning taga plats i damkupé”, som det står på en skylt. Publiken sitter på en gradäng i scenrummets mitt som roterar vartefter handlingen rör på sig, vilket gör att vi kan följa hur de arbetande kvinnorna kastar sig mellan privat och offentligt, mellan heteroromantiskt trams och kompromisslös kvinnokamp.

Det senare är ett krasst konstaterande av Maria Sundboms radikala Stenberg, den rollfigur som har expanderats kraftigast från romanen. Hon struttar omkring skälmskt leende i vit skjorta med svarta hängslen, inspirerar – eller förför – de unga kvinnorna som annars knappt skulle ha klarat Bechdeltestet. Sundbom är föreställningens stjärna men hela ensemblen är medryckande samspelt och inte sällan underbart underhållande.

Det finns tillfällen då ”Norrtullsligan” i Skärholmen hamnar väl nära ett värvningsmöte för något ungdomsförbund, när det blir en kavalkad av pepp på bekostnad av gestaltning, men här skildras också hur de revolutionära vindarna mojnar. Och när kampropen har slutat eka tecknas en desto deppigare bild av vilka alternativ som står till buds: gå under av aspirinförgiftning eller ge upp friheten för famnen på en man. Det var inte bättre förr, konstaterar till slut det trots allt triumferande pennskaftet Elisabeth, men kampen fortsätter för att göra gatan till en bättre vän.