”Noshörningen” på Unga Tur är en fräck och rolig föreställning med det politiska allvaret nära ytan.
Pjäsen handlar om de små stegens tyranni, steg-för steg-omänskligandet, utstötningsmekanismerna, allt småsnålt vägande och mätande som tar vid när det som kallas mänskligt i oss sitter trångt, och blind självbevarelsedrift tar all plats.
Då är kulturen ett motgift. Redan i Ionescos ursprungsmanus uppmanas publiken att gå och se ”en viss pjäs”. Unga Tur som bearbetat ”Noshörningarna” för eget bruk företar i stället en kvalitetskontroll på plats. Med handuppsträckning (vinkel 120% grader, handflatan neråt) får vi instämma i att deras teater håller kvalitetsmåttet och bör få kulturstöd.
Det absurda dramat har kommit hem, vi lever i det. I grupptryckslydnaden, i sammanblandningen av stort och smått, där reklambrus och fanatiska detaljdebatter skymmer hunger- och miljökatastrofer. I all eskapism och inte minst i konstigheter som vissa politikers hotfulla utnämnande av ”verklighetens folk”.
”Bara fantasier”, säger Charlotta Gurestams Botard om noshörningarnas stampande, och låter som en trygg småländsk byskollärare på 1930-talet. Överhuvudtaget finns här något fint daterat i tal och dialekter (Johanna Lazcanos hojtande servitris!). Det placerar pjäsen nära dess tillkomsttid. I historiens sken blir mekanismerna tydligare.
På individnivå syns noshörnifieringen – sjukdom: ”Rhinoceritis” – som märkliga tics långt innan grönfärgen slår ut: Jean, Alexander Öhrstrand, med sina uppskruvade hårlockar och sin falska uppsyn, signalerar direkt att här finns ett horndjur i vardande. Maia Hanson Bergqvist hör till höjdpunkterna som Daisy, en vuxen kvinna som förminskar sig till ansvarslös, spasmodisk speta i femårsåldern med galen slughet flimrande i blicken, rädd och falsk.
Det är bara Berenger, Jeans bäste vän, som står emot och ensam förblir människa. Lovisa Andersson, lång och rank med uppgiven melankoli i rörelserna, ger rollen en sorgsen fläkt av nasal, bortklingande Söderslang. Aningen av nostalgi på scenen gör det kännbart att vi är långt på väg mot noshörningsstadiet.