”Offentlig handling” på Teater Pero

Teater Pero hör till Stockholms – för att inte säga landets – bästa barnteaterscener, känd för sina musikaliskt och mimiskt underfundiga pjäser för de minsta och mellanstora. Nu gör de en vuxenföreställning i samma anda, lekfull, mänsklig och ömsint. Dock inte lika övertygande.

Ensemblen har samlat intryck från folklivet på stan, i tunnelbanan, på lattekaféer och gym, vid busshållplatser och i bilköer. Andra har gjort liknande, till exempel Stockholms stadsteater nyss med Roland Schimmelpfennigs ”Hållplats”.

I Peros version är mobiltelefonen motor och hjärta i folklivet. ”Var är du nu?” ropar skådespelarna och passerar varandra med blickarna i fjärran. Inte nytt, men fortfarande roligt. Liksom ryggsäckssketchen från tunnelbanan – alla har varit med och boxats i den.

Pero i högform är minimalistiskt: Dagiskaravanens tankfullt strosande­ små individer (inte minst Kajsa Ekström), t-baneresenärernas ögonrörelser ut mot den förbiilande staden är en underbar bild, liksom när Magnus Lundblad (över huvud taget en mästerlig clown) ”går” över gräsmattan, som är scenens fond, så att vi ser honom uppifrån. Här finns också tafatt ­kärlekslängtan och söta tonårstjejers skrattfnatt när de råkar­ träffas. Att samma scen faller platt när männen gör den beror­ väl på att den då helt enkelt­ inte är sann. Pero gör ofta sketcherna en gång med vardera könet. Obegripligt för mig, om man inte just vill demonstrera att det inte går – eftersom könet är ett språk, ett socialt förhållningssätt som borde göra sketcherna olika.

Dessutom: att bara titta på folk räcker inte riktigt. Det som är botten i dig är botten också i andra, skriver diktaren Gunnar Ekelöf. Vi är lika. Men det är en visshet som nog måste nås genom olikheterna för att den ska få värde. Jag saknar på Pero en Birgitta Egerbladhs kutiga­ koreografi: hon som börjar i det udda och letar sig in till hjärtslagen. I ”gubbarnas fikarast” närmar sig Pero detta sublima, i övrigt­ är det ofta roligt, men lite tunt.