Malmö stadsteater har ett mycket starkt år bakom sig. Så här långt har teaterledningens smörgåsbordstanke – något för alla Malmöbor – fallit oväntat väl ut. Utbudet har emellertid varit något mindre lockande för de queera och genusmedvetna. Det är möjligtvis förklaringen till att Intiman nu upplåts åt tioårsjubilerande, dragkinggruppen Subfrau, som består av skådespelare från i stort sett hela Norden.

Lotten Roos och regissören Ellen Nyman borgar för Malmöanknytningen i ”Subtales”. Tillsammans med Anna Andersson, Ida Løken och Sofia Törnqvist etablerar de snabbt ett frirum för lek med kön. Den på alla sätt ohämmade, timslånga uppsättningen lockar helst till skratt, men humor och allvar blandas i det flerfrontskrig som ”Subtales” rustar för. Här är det inte bara könet som ska befrias, kampen för jämställdhet ska också fortsättas – och Karelen ska tas tillbaka. I allt detta berör Subfrau förstås, på sitt alldeles egna, frigjorda och förvirrande sätt, några av tillvarons mest frustrerande aspekter.

”Subtales” har underrubriken ”Arior från medelklassen”, men klasstänkandet är inte särskilt påtagligt. Rubriken ska nog snarare signalera att ensemblen kollektivt skapat iscensättningen utifrån egna erfarenheter. Sämst är föreställningen när dessa erfarenheter, utan tydlig adress, kretsar kring krav och stress och vardagens kompromisser. Bäst är ”Subtales” när den med hjälp av drag och könsförklädnader uppenbarar kopplingen mellan kropp, sexualitet, identitet och makt.

På premiärkvällen får ”Subtales” en alldeles speciell nerv när en galen skotte plötsligt tränger sig in i frirummet, lägger sig raklång på scenen och stannar där tills han blir utföst och på vägen ut ropar: ”Don’t forget that I’m a Scottish gentleman!” Och plötsligt har även gentlemannens dubbelnatur avslöjats: om han inte uppnår vad han vill med sin rituella underkastelse visar han genast vargtänderna.

Subfrau har under sitt första decennium haft som ambition att visa att man kan vara kvinna på ett oändligt antal olika sätt. Det går även att vara man på många olika sätt, men ”Subtales” visar dessvärre att alla varianter av manlighet är lika löjliga. Av någon anledning känns till och med detta befriande.