Förväntningarna på en pjäs om Olof Palme är sannolikt lika stora som förväntningarna på valet av en ny socialdemokratisk partiordförande. Det har funnits en beställning länge nu – på det stora dramat om Olof Palme och hans tid, och efter torsdagens premiär på Stockholms stadsteaters Palmepjäs undrar jag om det inte hade varit klokare att välja en annan utgångspunkt.

Den stora historien blir ofta sannare och mer överraskande när den skildras i den lilla historiens perspektiv. Kanske borde Meta Velanders rara gumma i den röda baskern ha varit huvudpersonen i Lucas Svenssons försök att fånga mannen bakom myten och verkligheten under minnets flyktiga ommöbleringar.

Det vore mygel – både politiskt och teaterkritiskt – om jag dolde min besvikelse. Dels för att Palme är den svenska politiker som alltid stått mig närmast; dels för att jag känner Lucas Svensson som en sensibel dramatiker med en speciell blick för detaljerna och tillfälligheterna i mötet mellan individen och de sociala sammanhangen.

Ryktet har sprungit före Philip Zandéns porträttlika gestaltning av titelpersonen, och jag kan bara bekräfta att det talar sant. Med ganska små medel hittar han Palmes kroppsspråk och tonfall och sätter in dem på rätt ställe. Suveränt, visst, fast med en egendomlig bismak av att det kvittar hur Olof Palme såg ut och hur han talade, reptilsnabbt och superintelligent.

Har vi inte sett nog av den sortens imitationer?

Frågorna hoppar sig, framför allt i första akten. Var finns politikern Palme bakom Zandéns cigg och skrynkliga kostymer? Vad vill de säga? Författaren, regissören och skådespelarna? När börjar pjäsen?

Mycket längre är föreställningen en revy i ordets bägge bemärkelser: en överblick och en rad anekdoter och lustigheter, de flesta kända sedan förr. Om Fälldin och Sahlin. Om Bohman och snart även Åkesson i Göingedräkt. Rollerna sitter löst på skådespelarna som spelar skådespelare som spelar politiker. Metateater, med andra ord, den senaste flugan efter (möjligen parallellt med) den dysfunktionella familjen.

Niklas Falks korta Erlanderimitationer är nöjsamma men tillför ingenting av värde i ett längre perspektiv. Då var Hasse & Tage mer politiska i ”Svea Hund”. Synd med tanke på att vår tid ropar på ett levande samtal om politik och värderingar. Moderaternas politik kan enklast beskrivas som en icke-politik. Man frågar bara efter egenintresset. När Palme talade om att ”politik är att vilja”, svarar moderaterna med att beställa marknadsundersökningar.

I andra akten blir idén bakom föreställningen tydligare när kräftskivans långbord står avdukat, som efter sista nattvarden. Detta är inget drama om samhällsbyggaren Palme – det är ett sorgespel om förloraren Palme. Tiden växlar mellan då och nu, men fixpunkten är förlustvalet 1976. Även det har vi hört förr. Att något tog slut. Jag tror inte att en teaterföreställning kan lära oss så mycket nytt. Men jag tror att den kan kasta nytt ljus över det vi redan vet.

Ingenting av det händer här, även om hjärtat klappar när Zandén sätter på sig pälsmössan och gör sorti genom salongen.