Lars Noréns nya kammarspel ”Om kärlek” har regisserats av Sara Gise, med absolut gehör. Leif Zern ser ett asketiskt mästerstycke; ett renskalat relationsdrama berövat tramsiga bortförklaringar och falsk intimitet.
Lars Noréns ”Om kärlek” i Målarsalen på Dramaten är ett kammarspel om det mest vardagliga av allt: relationer, barnlöshet, otrohet, någon som dör, gräl så triviala att man snabbt glömmer mellan vem och varför. Som i en såpa – fast en såpa utan lödder, utan den falska intimitetens kosmetika. Naket, berövat alla tramsiga bortförklaringar.
När Norén kopplar på sin supernaturalistiska radar blir man som vanligt osäker på om man sitter på teatern eller bussen. Allt som yttras är så enkelt, så renskalat och kortfattat att det tycks sammanfalla med verkligheten och fördunsta i dess tomma rymd av lika triviala repliker.
”Om kärlek” är utan tvekan ett asketiskt mästerstycke. När en annan Norénpjäs nyligen hade premiär i Oslo talades det om hans Fossepåverkan, och det stämmer nog att han tagit intryck av Jon Fosses negationer. Men i så fall är Noréns minimalism av ett annat slag. Fosse är romantiker, mystiker och postmodernist – Norén är fortfarande trots allt sin psykoanalytiska slagruta trogen.
I Målarsalens svarta låda har scenografen Jan Lundberg skapat ett rum helt utan personlig atmosfär. De stapelbara stolarna står uppställda kring de vita väggarna och flyttas omkring i en tillvaro där människorna går ut och in i varandras liv, bryter upp, återvänder, minns och blir övergivna. Det kunde vara vilket väntrum eller socialkontor som helst på vandringen från vaggan till graven.
I programbladet är de namnlösa rollfigurerna döpta till A, B, C, D, E och F, som om det vore allt vi behövde veta för att identifiera våra levande och döda.
Barn spelar dock en avgörande roll i dessa krisande äktenskap. Fast jag är inte säker på att det förklarar så mycket eller att det ens är meningen – för det som utspelar sig mellan de korta och fragmentariska raderna i Noréns nya pjäs är ett slags spelet om Envar. Den märkligaste rollen har Magnus Roosmann, en av Dramatens finaste aktörer på senare år, ett paket laddat med sorg och vanmakt. Först anar man inte hans närvaro längst fram i salongen där han sitter vänd mot scenen, som en i publiken. Plötsligt reser han sig upp, flyttar en stol, yttrar ett enstaka ord, återvänder till sin plats och försvinner när pjäsen är slut.
Vem är han? De fyra andra bildar två par: Tanja Lorentzson och Mattias Silvell, Malin Arvidsson och Christopher Wagelin. Men Roosmann är inte bara den som råkar bli över, han är en av oss, kanske någon som själv har varit med i ett av dessa krisande förhållanden och som känner igen sig i det som utspelar sig inför våra vana blickar. När Roosmann lämnat scenen tar Silvell hans plats i detta vandringsdrama, denna fuga utan början och slut.
Sara Giese har regisserat det imponerande genomförandet av Lars Noréns korta stycke. Varierat, musikaliskt och med absolut gehör för den namnlöshet som de förnämliga skådespelarna aldrig förväxlar med anonymitet. En hemlighetsfullt skimrande pärla.