Med musik av Stefan Sundström är ”Ön” en farsskruvad allegori över välfärdens förfall. En svängigt romantisk och politisk igenkännings-komeditragedi, tycker Maina Arvas.
Hem till ”ön”, sa man när jag var liten. När man skulle ta bussen över bron tillbaka ut till den fina gröna förortsön med de fina husen och fina familjerna. Att komma hem kunde vara att dö en smula. Kvävningsdöden. ”Alla längtar vi hem”, säger ändå regissören Andreas Boonstra i hans och musikern Stefan Sundströms livemusikpjäs ”Ön”, som utspelar sig på en annan, än mer idyllisk ö utanför Stockholm. Det är bara det att vi inte alltid vet vilket som är vårt hem.
Ön är här en plats där världar möts, krockar och flyter in i varandra. De säkerhetsnålstrasiga punkarungarna kan några timmar dela tonårig fredagsfylla med sina antagonister i ljusblå lammull och stående pikékragar. Egenföretagarpappor i stadsjeep som ”minsann jobbar och gör rätt för sig” delar den grönskande oasen med gröna vågen-flummiga kulturarbetare med vänstervridna tomatplantor. Boonstras unga alter ego Odysseus vill inget hellre än att fly till stan, den Sundströmkarikerade rockstjärnan Johnny Dunder har i stället flytt stan för ön.
Har du följt Boonstras hemmascen Moment känner du igen dig. Inte bara i den skräpiga estetiken och leksaksrekvisitan, i den hänsynslösa formen där teaterillusionen bryts i smulor av upprepningar, utvikningar, tidshopp, talkörer och medvetet påfrestande longörer, eller i livebandet och ensemblen som till stora delar kommer därifrån. Utan också i tekniken att kidnappa klassiker till egna syften: Boonstra gjorde självbiografisk musikal med Homeros verk som fond redan 2004 då ”En sorts Odysséen” speglade både sakernas tillstånd och det egna livet. Nu är hans Odysseus tillbaka på Ithaca.
Har du följt rocktrubaduren Stefan Sundström känner du också igen dig, både i musiken – med ena gummistöveln i punken och andra i en narrativ vistradition – och i miljöerna och persongalleriet från hans låtar.
Har du inte följt ovanstående, och heller inte växt upp på en kvävande ö, kan du känna igen dig ändå. Det är nämligen Sverige vi snackar om: att detta är en farsskruvad allegori över en tids- och samhällsutveckling där Öns välfärdsnedmontering och smygrasism blivit ett helt lands kan ingen missa. Åtminstone inte när kulisserna av vita Billybokhyllor försvinner och avslöjar ett gäng gamla nazistspöken.
Snacksaligheten och övertydligheten fungerar dock, blir med musikens hjälp till publikkontakt och uppriktighet genom att allt så tydligt sägs med hjärtat på skinnkavajslaget. Vågar man gå balansgång kan hisnande ögonblick uppstå. Som när en korist från Stockholms gosskör som skilsmässobarnet Telemachos sjunger den hjärtskärande ”Delad vårdnad”. När Rexeds röst får sprickor i ”Kamera smashing time”, eller när Marguerite och Odysseus (kanske) vågar tro på kärleken. Då blir ”Ön” en svängigt romantisk och politisk igenkänningskomeditragedi – dit jag för en stund kan hitta hem.