En liten gunghäst från sekelskiftet, änglavingar från en gammal julpjäs, flätade vedlårar, farfars hattar. Allt står på en liten ljusö i mörkret på Stadsteaterns lilla scen, under svartvita bildprojektioner. Där står också trumset, en leksaksflygel och en stor uppsättning mystiska föremål, gummislangar och kaffeburkar som blir till instrument under Matti Byes svävande händer. Vid slagverken, med mera, sitter hans medkompositör Kris­tian Holmgren.

I centrum står Sara Lindh klädd i manskostym, stumfilmssminkad med Lillian Gish-grå ögon som lyser av öm smärta och ögonbryn som skrämda fåglar. Hon har en röst som Marianne Faith­full måste ha haft under åren när hon inte sjöng, mitt emellan den ljuva och den härjade. Hon håller tillbaka ”Cabaret”-volymen (hon spelade Sally Bowles i musikalen) och glider imponerande steglöst mellan sång och berättande.

Hon berättar Pär Lagerkvists berömda ”Onda sagor”. Om en evighetsseglats när jorden sjunkit ner i havet. Om en skogspromenad med pappa när mörkret faller och ångesten bryter ut (föreställningens höjdpunkt). Om en ond ängel som kliver ner från sin kyrkvägg och dömer människor till döden och mycket annat. (Människorna är inte så imp0nerade: Det vet vi väl att vi ska dö.)

Alltihop är utsökt. Och torrt som oblat. Klokt, på det där lite anspråksfulla sättet som finns latent i Lagerkvists samlade verk. ”Nu mitt barn ska du få höra och lära.” De är hisnande berättelser egentligen, men de uppspärrade ögonen och stumfilmsposerna tar ut varandra.

Rytmförändringarna är oupphörliga och raffinerade men så harmoniskt att hjärtat ändå inte slår. Somligt lever kvar i tankarna nästa dag, somligt når fram redan under föreställningen. Men det mesta kommer aldrig utanför scenen utan stannar där uppe, på den lilla minnesön i det mörka scenhavet.

Man kan modernisera ett verk, man kan också försöka fånga tiden då det skrevs. Eller så kan man sikta på tidlösheten i det. Bye och regissören Rickard Günther är två rasande skickliga yrkesmän och tjugotalsnostalgiker, men kanske egentligen från skilda estetiska skolor. I dragkampen mellan dem går något viktigt förlorat.