Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Opera: Boris Godunov av Modest Musorgskij

Den ukrainska bassångaren Alexander Tsimbaljok har huvudrollen som Boris Godunov.
Den ukrainska bassångaren Alexander Tsimbaljok har huvudrollen som Boris Godunov. Foto: Pressbild

Fantastisk fresk. Sångare av högsta internationella klass i ”Boris Godunov”.

OPERA
”Boris Godunov” av Modest Musorgskij efter Aleksandr Pusjkin och Nikolaj Karamzin.
Dirigent: Kent Nagano. Göteborgs symfoniker. Göteborgsoperans kör. Solister: Alexander Tsimbaljok, Maxim Paster, Mika Kares, Alexej Tichomirov, Hanna Husáhr, Anton Ljungqvist, Johanna Rudström med flera.

Med sina murrigt råa harmonier och naket okonstlade melodier, sin detonerande dramatik och djärva blandning av jordnära realism och skräckfylld verklighetsupplösning är Modest Musorgskijs ”Boris Godunov” något av ett vilddjur bland operans stora mästerverk. Ett på alla sätt unikt operaverk som till och med lockade det sparsmakade filmgeniet Andrej Tarkovskij till att göra en vida omtalad iscensättning på Covent Garden på 1980-talet – trots att han i förväg hade förklarat sig vara helt oförstående inför operakonstens uttrycksmedel.

Handlingen i ”Boris Godunov” utspelar sig i den politiskt kaotiska era i Ryssland mellan åren 1598 och 1605 som fått namnet ”Den stora oredan”. Boris väljs enhälligt till tsar men misstänks för att ha mördat den unge och rättmätige tronpretendenten Dmitri för att själv komma till makten. En skuldfråga som efter hand äter sig in i Boris kropp och själ där motsatserna allt starkare byter plats. Mellan leken och våldet, skrattet och skräcken, medlidandet och hänsynslösheten. Samt – inte minst – mellan det erkännande han getts av offentligheten och känslan av att vara illegitim och helt ensam. Ett motsatsernas spel där den faktiska ”sanningen” hålls flytande och osäker på ett sätt som påminner om Shakespeares krönikespel och som har gjort att ”Boris Godunov” framstått som lika relevant oavsett i vilken samtid den har satts upp.

På grund av sin radikalitet finns ”Boris Godunov” i en uppsjö av reviderade versioner. När Kent Nagano nu gör den konsertant med Göteborgssymfonikerna (för en planerad skivinspelning) är det utifrån den mest avskalade versionen, originalet från 1869. Och det är rent fantastiskt att få denna vilt pulserande och vibrerande musikaliska fresk, inte från ett orkesterdike utan direkt från podiet, rakt i nyllet. Inte minst de skallande körinslagen vilka bevisar vilket oerhört tryck det går att få till i Göteborgs konserthus briljanta akustik.

Med bland annat tre bassångare av högsta internationella klass i de ledande rollerna – Alexander Tsimbaljok (Boris), Mika Kares (Pimen) och Alexej Tichomirov samt fina svenska insatser av mezzon Johanna Rudström (Fjodor), sopranen Hanna Husáhr (Xenia) och basbarytonen Anton Ljunqvist (Mitjuka) – blev också den dramatiska upplevelsen en riktig rysare. Från inledningsscenernas blandning av folkligt uppror, laglöshet och bedjande fromhet och kröningsklockornas jublande vansinne – till den farsartade komedin på landsvägskrogen med sina tjutande orkesterklanger och den intima scenen i palatset där Boris ohejdbara skuldkänslor bryter fram efter en lekfull och känslosam stund med sina barn.

Allra starkast blev dock den påföljande gatuscenen där ”Boris Godunov” öppnar sig för alla slags röster och erhåller den polyfona karaktär som är så karaktäristisk för det sena 1800-talets stora ryska romankonst. En scen där den politiska listen är i infernalisk dialog med ett svältande folk som heller vill ha myter än sanningar. Och där en detroniserad och döende tsar lyssnar fängslande på en bestulen byfånes profetior om ett framtida ”ogenomträngligt mörker”. En dystopi med skrämmande relevans i dag. Men vilken opera!

Fotnot: ”Boris Godunov ”ges i Stockholms konserthus den 8 mars.