Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Opera: Enleveringen på Årsta teater, Stockholm

Tomas Engström som Selim och Natalie Hernborg som Konstanze.
Tomas Engström som Selim och Natalie Hernborg som Konstanze. Foto: Mikael Silkeberg

Befriad från det exotiserande. Natascha Kampuschs öde utgör klangbotten i Kamraternas uppsättning av Mozarts ”Enleveringen”. Johanna Paulsson ser en intressant idé förtas av en lite ofärdig föreställning.

OPERA
”Enleveringen”
Av Wolfgang Amadeus Mozart och Gottlieb Stephanie
Regi och manus: Dan Turdén (med sångtexter i bearbetning av Ulla Dahlbäck-Hägglund). Översättning: Carl Johan Holzhausen. Musikalisk ledning och arrangemang: Anna Christensson. Scenografi och kostym: Marie Moberg. Mask: Angelica Ekeberg. Med: Tomas Engström, Natalie Hernborg, Elsa Ridderstedt, Ulric Björklund, Pär Lindskog, Anders Nyström, Tekla Lovén Turdén, Sixten Lovén Turdén med flera. Scen: Årsta teater, Stockholm. Speltid: Cirka 2 timmar och 30 minuter inklusive paus.

I Mozarts ”Enleveringen ur Seraljen” måste man förhålla sig till operans exotiska skröna om Orienten. Den fria operagruppen Kamraterna firar 10-årsjubileum med en uppsättning på hemmascenen Årsta teater och skippar tack och lov ”Tusen och en natt”-tramset.

I regissören Dan Turdéns bearbetning återstår ”Enleveringen” och en dammig madrass på källargolvet. Selim har fått förnamnet Wolfgang – inte bara som tonsättaren, utan också som Priklopil. För nog påminner Kamraternas alternativa läsning om Natascha Kampuschs öde när Konstanze (Natalie Hernborg) blir bortrövad på väg till skolan. Mozarts tyska sångspel har blivit ett kammarmusikaliskt drömspel på svenska, där en gosedjurskanin förvandlas till elakingen Osmin med sloköron och Anders Nyströms bullrande basstämma.

Även Blonde (Elsa Ridderstedt) och Pedrillo (Pär Lindskog) dyker upp i den kidnappade Konstanzes fantasi. Belmonte (Ulric Björklund) är inte längre hennes trolovade, utan hennes bror och ”Wenn der Freude Tränen fliessen” dånar ur en bandspelare som 80-talsbombastisk tryckare. Ariorna skrevs annars för ett gäng virtuosa sångare.

Därför blir det vokalt torftigt när koloraturerna inte sitter vid premiären och texten är svår att uppfatta. Men sceniskt sett är det ett intressant grepp som effektivt ringar in kärnfrågan: Kan man tvinga någon till kärlek?

Musikerna sitter uppflugna bland villaträdgårdarnas välansade häckar. Med Anna Christensson vid flygeln lyckas kvintetten låta som en hel liten spirande Mozartorkester, medan gestaltningen vacklar mellan uppsluppenhet och förtvivlan.

Tomas Engström klättrar upp och ned för stegen i talrollen som den oförstående och psykiskt labila förövaren Selim. Här är det han som får ge uttryck för originalets unkna föreställningsvärld; ”Muslimerna tar sig in överallt. Och judarna. De styr världen”, muttrar han likt en skrivbordskrigare ur samtiden.

Särskilt komiskt blir det inte. Men så är ju storyn heller inget att skratta åt trots att operans lättsamma ton är en bra bit bort från den sene Mozarts mörkare musikpsykologi.