På scenen står skolbänkar på rad och på väggarna hänger inglasade spruckna affischer på resmål från resebyrån ”Combort travels”. Ett rum där kommunikationen är begränsad till fragment ur språkkurser, reseparlörer och hjälpligt översatta manualer. Ett rum för förståelser att uppstå och upphöra, och arenan för tonsättaren Anna Erikssons ”Opera lingua” – hennes första och smått briljanta studie i operaformen som nu blivit realiserad i samarbete med Teater Cinnober. I en iscensättning där den ursprungliga 1600-talsoperans brutna cembaloackord och naket affekterade recitativ bryts mot nutida, konkretistiska, lekar med språkljud och skrapljud från såväl sångare och instrument som från pennvässare och diverse annat som tillhör undervisningssituationen.
”Opera lingua” har en experimenterande form som operakonsten alltför sällan vågar öppna sig för. Men det som gör den till något mer än ett intressant försök är hur den på klassiskt operavis förmedlar känslan av hur den musikaliska dimensionen får det att bära i väg – långt bortom orden och de ursprungliga avsikterna. Känslan av att opera är en ytterst osäker plats för den som säkert vill veta vem som är vem och vad som är vad.
Som i den ytterst komiska scen, utifrån en från engelskan felaktigt översatt manual till en bordsfläkt, där anvisningarna om hur den skall monteras och skötas till slut landar i uppmaningen: ”Lämna den inte ensam.” En vibrerande förmaning som får eget liv och en helt annan undertext när den alstrar ett absurdistiskt svärtat men också djupt allvarsamt och klagande körparti.
Med den spanska frasen ”Que hay?” och ett sammanhang som handlar om att förstå när en tulltjänsteman vill syna ens väskor alstras på samma vis känslobetydelser långt bortom parlören. Frasens hackande ljud väcker en stegrande aggressivitet och en rädsla för vilka vi är och vad vi har att komma med. Och drömmen om att bli förstådd blir åter igen akut.
En längtan som kulminerar i den otäckt repetitiva scenen då frågan ”Do you understand me when I speak slowly?” besvaras med ett kollektivt ”Yes” och ”Do you understand me when I speak quickly?” med ett kollektivt ”No”. Den svidande vackra slutkören, baserad på en tysk grammatikinstruktion om ett öppet torn med fönster ut mot världen, blir så en välbehövlig tröstestund.