Om Nietzsche skulle ha återuppstått som teaterkritiker skulle han säkert ha varnat för magkänslor. Eftersom vi är så fulla av förfelad fostran och moraliskt slagg uppfattar vi ofta rätt som fel, fint som fult, och tvärtom.
Melanie Mederlinds iscensättning av Dea Lohers ”Oskuld” känns just alldeles fel och ful, i stort sett från början till slut. Anne Ehrlichs scenrum ser klottrigt och disharmoniskt ut, med något kyrkliknande på ena sidan och någon köksaktigt på den andra, och med en rund projektionsyta över scenen som visar vad som händer i kulissen. Ensemblen läser snarare än gestaltar sina otympliga repliker med ett forcerat patos, som gör att stora sjok av ord stannar på scenen. Bara när sufflösen ger stöd åt skådespelarna uppfattar man alla ord på premiärkvällen.
Man undrar om det verkligen är en uppsättning som vill publiken något. För egen del är jag inledningsvis så lite berörd att jag leker med alternativa titlar som ”Konstig” eller ”Apart”.
Men som alltid när Melanie Mederlind är inblandad gäller det att ha förtröstan. Hon är utan tvekan en av våra mest intressanta unga regissörer. Och Dea Loher brukar beskrivas som den tyska samtidsdramatikens Kassandra som formulerar sig dunkelt men profetiskt.
Efter hand börjar man kunna urskilja mönster i ”Oskuld” och förstår då att texten har ett ärende och att titeln i själva verket är adekvat, eftersom det är moralfrågor som återkommer. Exempelvis när de illegala invandrarna Elisio och Fadoul ser en kvinna drunkna utan att ingripa. När Marika B Lagercrantz filosoferande Ella talar om humanioras kris alltmedan hon slår sin man, guldsmeden Helmut. Eller när pjäsens brokiga persongalleri utan vägledning försöker reda ut vad som är rätt och fel i en intellektuell era där Gud är död – där har vi Nietzsche igen – där det inte finns några evigt giltiga, universella sanningar, bara tolkningar, inget öde, bara vilja.
Så här har Dea Loher har formulerat det i något sammanhang: Tillvaron är inte svart och vit längre, den är i färger. Det är en insikt som både tycks ge upphov till förtvivlan och lust, i Loher, och i Mederlind som skapar en uppsluppen stämning på scenen, ett sound snarare än ett budskap.
Texten är på många sätt mera lättillgänglig än uppsättningen som till varje pris ska visa att Dea Loher är en post-dramatisk dramatiker med allt vad det innebär.
Jag rekommenderar inte ”Oskuld” till vem som helst, men det är tjusigt att Riksteatern avsätter spelrum och resurser åt Melanie Mederlinds lekfullt krävande regi. Och jag är övertygad om att ”Oskuld” är en viktig motbild till vår tids underhållning som blir allt mer likriktad och likgiltig, allt mer … Annika Lantz.