Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Our three voices på Dansmuseet, Stockholm

I ”Our three voices” imiterar Helena Franzén, David Norsworthy och Janis Brenner varandras solon.
I ”Our three voices” imiterar Helena Franzén, David Norsworthy och Janis Brenner varandras solon. Foto: Håkan Jelk

I ”Our three voices” samspelar dans och musik på ett imponerande sätt. Örjan Abrahamsson ser en livsbejakande föreställning.

Dans

”Our three voices”

Dansare, vokalist, koreografer: Helena Franzén, Janis Brenner, David Norsworthy

Scen: Dansmuseet, Stockholm. Speltid: 60 min.

En hopkrupen kropp med Helena Franzéns kontur ligger livlös med ryggen mot publiken på Dansmuseet i den fint variationsrika dans- och musikföreställningen ”Our three voices”. En timme med fem pregnanta, helt olikartade solon.

Helena Franzén förstås, flankerad av dels unge, kanadensiska dansande koreografen David Norsworthy (som tidigare dansat med henne och i vår koreograferar för Norrdans). Dels den betydligt äldre, imponerande mångfasetterade amerikanska performern Janis Brenner, för övrigt Helena Franzéns mentor sedan deras första möte för trettio år.

Kroppen på golvet är dock bara skenbart livlös. Överkroppen rör sig, försiktigt rytmiskt, gradvis allt tydligare. Mer exakt, revbenen expanderar och sjunker tillbaka. Så är lungorna och andningen – kroppens centrum i indisk läkekonst, till skillnad från hjärtat i den västerländska – den avgörande, livgivande kraften i Franzéns fjolårssolo ”Tremolo”. Som gestaltar hur ett slags djur utforskar och liksom försöker upptäcka vad det är, just genom det enkla svåra, att röra sig.

Helena Franzén har i likhet med den svenska dansens andra genuint stora koreografsolist Virpi Pahkinen förmågan att alltid uppträda med en ojämförligt intensiv närvaro (även om deras vägar dit, och deras respektive stilar, är uppfriskande distinkt olikartade). ”Tremolo” bär Franzéns karakteristiska kattlika signatur och förlitar sig som alltid på åskådarens egen förmåga att avkänna sin egen, medfödda, fysiska intelligens. 

I David Norsworthys två korta solon är den snarare omvärlden och dess relation till den egna kroppen som gestaltas. I det första solot balanserar han sig fram genom en antytt urban miljö liksom på en knivsudd och utstrålar över huvudtaget ett härligt frisinne.

Föreställnings clou är likväl den oförlikneliga Janis Brenner. Han framför fem sånger ur Meredith Monks berömda 70-talsverk ”Vocal suite from songs from the hill” och det med en vidunderlig precision som inte står originalet långt efter. Veteranen Brenner gör ”sångerna” till sina egna delvis genom att samtidigt koreografera ljuden. På scen har jag bara varit lika imponerad betagen av Monk själv. Brenner dansar även ett eget solo, som dock känns lite flackt efter hennes otroliga vokala utflykter. Brenner har turnerat i Sverige nio gånger sedan 1981. Dags för turné nummer tio?

Trion knyter ihop ”Our three voices” genom att först leende ironiskt imitera varandras solon, för att fortsätta med en kortare ”strukturerad improvisation”. Lekfullt livsbejakande.