”Palme” på Uppsala stadsteater

Uppsala stadsteater mönstrar sina nya krafter – bland annat en ung och begåvad ensemble – i ett tvillingprojekt om drottning Kristina och Olof Palme. Två historiska personer, bägge föremål för beundran och misstro, svåra att urskilja i mängden av skvaller, myter och ideologiska intressen. Två vitala och underhållande föreställningar, dessutom i en form som talar ett delvis nytt teaterspråk.

Hur nytt beror på var man bor, Berlin eller Uppsala. Den postdramatiska teatern sprider sig norrut och har snart nått polcirkeln. Den tid är sedan länge förbi då en dramatiker kunde skriva en pjäs om en död eller levande person som en regissör och de mer eller mind­re lydiga skådespelarna gjorde sitt bästa för att tolka på scenen.

Varken ”Drottning Kristina” eller ”Palme”, som pjäserna i Uppsala heter, har en upphovsman av det slaget. Lars Forssell kan slänga sig i väggen – hans Kristinadrama från 1965 var målat i ett centralperspektiv som hans uttolkare och publik bara hade att rätta sig efter.

I Farnaz Arbabis regi blir den svenska drottningen snarare ett prisma för de idéer som bor i de fem skådespelarnas huvuden. De börjar med att stå på rad, utfrågade av dramaturgen Kristian Hallberg. Deras kunskaper är på dagisnivå, passande till scenografins mjukt inredda barnkammare, där Per Åleskogs mästerliga dockor och uppstoppade djur påminner om Kristinas tunga ansvar och familjehistoria. Ett heraldiskt lejon vilar tassen på en jordglob.

Vem var hon? Det får vi aldrig veta, för här används den historiska Kristina som en skärm på vilken Anna Carlsson, Robin Keller, Peter Viitanen, Sarah Maya Jackson och Shima Niavarani projicerar sina egna fantasier. Viitanen uppträder som en sjundeklassare som stakande läser innantill ur kollegieblocket. Niavarani, denna förunderliga expert på utanförskapets psykologi, hasar med tunga steg omkring som en svart rugguggla med vassa klor.

Kul praktiskt taget hela tiden, och det kan även sägas om Palme­pjäsen, där jag i programbladet räknar till 34 upphovsmän. Fyra av dem står på scenen. Det liknar mer en inventering av begreppet Palme än personen. Ingen gömmer sig bakom en roll. Lekfulla charader avbryts av skådespelarnas vardagliga redogörelser för repetitionsarbetet.

Om ”Kristina” lutar åt det spexiga drar ”Palme” åt det revyaktiga, med ett par dockor av det där slaget som förekommer i music hall-sammanhang och som vällustigt häcklar det som utspelar sig på scenen. Här två 70-talstanter som utrustade med termos och kanelbullar hånar ensemblens brist på politiskt engagemang.

Men ur detta fnissiga collage växer ett allvar som tycks överraska skådespelarna själva. Emil Alméns briljanta Palmeimitation vänder liksom mitt i steget och får oss att lyssna till vad Palme faktiskt säger. Jag som tillhör Palmes beundrare känner plötsligt saknaden efter hans hetta och intelligens.

Av Kristinapjäsen lär man sig ingenting – från Palmepjäsen går man med lätta steg mot en ljusare framtid. Men se båda två, det är teater med nerv.