Ingen operakonst har under de senaste decennierna lockat till sig scenkonstens stora namn så som Richard Wagners. Patrice Chéreau, Peter Stein, Robert Wilson, Christoph Marthaler, Guy Cassiers, Jan Fabre och Robert Lepage har alla försökt attackera och bända isär delarna i den Wagnerska enhet som kallas ”allkonstverk”. För att befria Wagner från än det ena, än det andra. Kanske mest från honom själv.

Nu har en av Europas sedan tjugo år tillbaka ledande teatermän, Romeo Castellucci, för första gången velat iscensätta en opera och valt att efter en inbjudan från La Monnaieoperan i Bryssel börja med Wagners sista verk ”Parsifal”. Castellucci, som senast blev oerhört omtalad för sin iscensättning av Dantes ”Gudomliga komedi” i Avignon (se Ingegärd Waaranperäs recension DN 100711), har i ”Parsifal” gjort rent hus med verkets koder och symboler – såväl de kristna som de hedniskt mytiska.

Hans utgångspunkt har varit en ”tomhet” utifrån vilken allt återstår att uppfinna. Och hans metod att bedöva sig med Wagners musik gång på gång, sova på saken och vakna med ett sceniskt bildspråk ingen har sett maken till.

Här möter vi bland annat ett levande albinoexemplar av pytonorm vid filosofen Nietzsches öra (han avskydde ”Parsifal”), bundna, inmjölade kvinnokroppar som hänger i taket, en vild hund som springer lös i en överväxt skog och en heltäckande vit ridå med ett ensamt svart citattecken som döljer den i partituret pågående nattvarden. Ungefär som i Avignon där Castellucci satte i gång ”Inferno” genom att bära ut bokstäverna i titeln, en efter en, tills endast citattecken återstod. För att skapa utrymme för en aktivt mobiliserade tomhet som sätter det sceniskt visuella i rörelse.

I första akten har Castellucci skapat en hyperrealistisk skog, en biotop snarare än en scenografi, inifrån vilken man hör rösterna från ensamma människor som sökt sig hit, till ett slags växtlikhet, av en rädsla för att vara människor och finnas till. En akt som domineras av Jan-Hendrik Rooterings plågade och av murgröna kamouflerade Gurnemanz och vars enda tecken på en utväg är en sliten gummiflotte som ligger kastad inne i buskagen.

Efter mötet med ”naturen” kommer ”kulturen” i andra aktens utsökt dekorerade arsenikvita laboratorium som regeras av Tómas Tómassons Klingsor, en dirigent med en dubbel uppsättning armar och, för säkerhet skulle en tredje arm, hängande i luften.

Här vistas också Anna Larssons Kundry (helt lysande och den vackraste man sett!), även hon i helvitt och med pytonormen ringlande vid sin arm. Dödlig och livgivande på samma gång och den yttersta metaforen för vågrörelserna i Wagners musik. En Kundry som orsakar en andlöst våldsam erotisk scen med Parsifal – som dubbelexponeras i 3D-video medan han lossar på repen till en av de bundna kvinnorna.

I tredje akten är allt kamouflage och all scendekor borta. Det som återstår är Andrew Richards idealiskt blanka Parsifal som anonym deltagare i en gigantisk folkmassa i oavbruten rörelse.

Här iscensätter Castellucci med en närmast ursinnig kraft sin idé om en gemenskap i att vara en och en. En gemenskap i ensamheten och anonymiteten, bortom identiteten och namnet. I det kolossala modet att våga vara människa.

I ”Den gudomliga komedin” kunde Castellucci stänga av musiken när han så önskade och ersätta den med att projicera ordet ”Musiken” på en vägg. I ”Parsifal” går den inte att stänga av, men han har hittat tystnaden i den och det tomrum ur vilket det mot slutet kommer ett plötsligt och omskakande kollektivt skri. Ett skri som genom den öronbedövande klangen säger: ”Jag är född.”