Tio minuters väntan räknas ner på filmduken i fonden. Då har Porcupine Tree redan spelat sig igenom den nästan timslånga sviten som inleder nya dubbelalbumet ”The incident” och tagit halvtidspaus. Att fatta sig kort går emot progressiva rockprinciper men trots att Porcupine Tree förvaltar traditionen är det här långtifrån någon nostalgifabrik.

Makalöst snyggt flätar de samman till synes diametrala motsatser som kosmiska klanger, metal-orienterade haranger och västkustharmonier med mjuka gitarrer. Bandet må ha börjat som en fiktiv historia om en legendarisk 70-talsgrupp – komplett med icke-existerande medlemmar och en absurd diskografi – men ägnade 90-talet åt att bryta mark och väva in klubbtrippar i gränslandet mellan Radiohead och Pink Floyd.

Följaktligen förmår Porcupine Tree gå ner sig i känslodjupen utan att bli sentimentala och låta riffen explodera utan att nyanserna går förlorade. Dessutom är Steven Wilson en alldeles lysande sångare med ovanlig textskärpa. Särskilt när bandet uppehåller sig vid informationssamhällets alienerande effekter och pillertrillande i låtarna från förra plattan ”Fear of a blank planet” och fortsätter med den mera stillsamt svängande skönheten ”Normal” från samma session.

”Hur många här är med i ett dödsmetallband”, undrar Wilson efter första extranumret ”The sound of muzak” och räknar till halva publiken. Till och med ljudet låter bra för att vara Arenan även om man hade önskat britterna en roligare lokal.