Är ”sexmissbruk” en diagnos av ett skadat beteende, eller ett annat ord för moralism? Vet inte, jag väljer än så länge fegisutvägen och lutar mig mot den enskilda erfarenhet som nu gestaltas på Stadsteatern genom uppsättningen av ”Pride”. Om någon skadas, är det nog ett missbruk.

Pjäsförfattaren Alexi Kaye Campbell berättar de tidsspeglande historierna om Oliver, Philip och Sylvia i 1960-tals- och 2010-reinkarnationer.

1960 går den gifte Philip i aversionsterapi för att bli av med lusten till Oliver. 2010 dumpar Philip Oliver för att den senare inte kan sluta vara otrogen genom anonyma sexmöten. Det som har skett under 50 år med den sexuella revolutionen är inte bara bögens villkorliga frigivning: Vi har också fått en begärsutlevelse som lika mycket är en produkt av konsumtionssamhället som ett politiskt uppror.

I en rolig scen i den tv-seriepigga pjäsen hyllar en heterosexuell tidningsredaktör bögarna för deras underbara förmåga att förse sig. Tänk att bara gå ut i en park och få sex, slippa bry sig om vem som har ens könsorgan i munnen. Kaye Campbell riktar en viss udd mot all manlig sexualitet, som på andra sidan bögskräcken kan mötas i en enda stor hedonistisk gruppkram.

Gerhard Hoberstorfer debuterar som regissör med den äran genom en föreställning som är levande och kommunikativ, särskilt efter den inledande timmans vaghet. Eva Rexed, Albin Flinkas och Johannes Bah Kuhnke fyller Ulla Kassius tajta scenbild med mycket närvaro och tryggt samspel.

Det är inte bara Mad men-estetiken i kostym och scenografi som associerar till tv-drama, också den nästan tjattriga dialogen och bristen på tystnad känns sitcom. Pjäsen har något slags spontan charm, men är också besvärande övertydlig och jämtjockt psykologiserande.

Kanske är det därför som scenen med Sylvias nattliga ensamhet stannar längst i huvudet. På en gång älskad och bortvald, i en parodisk och sårbar femininitet av svandunstofflor och nylonnattlinne.