Kan ett provinsperspektiv göra att man lättare urskiljer det som är dåraktigt i tillvaron? Om svaret är ja skulle det kunna bidra till att förklara hur lilla Ravlunda på Österlen kunnat fostra en samhällskritiker som serietecknaren Liv Strömquist, som hittills publicerat sina syrliga strippar i bland annat Galago, Ordfront Magasin, Bang och Dagens Nyheter, och som nu scendebuterar med dramatiseringen av seriealbumet ”Prins Charles känsla” på Intiman i Malmö. Och det är alldeles säkert att hon har en blick för det dråpliga och absurda i tillvaron, en blick som de flesta av oss saknar och som svensk teater i förtvivlat hög grad behöver.
Under Sara Gieses sprudlande och ystert spretande iscensättning kan jag inte låta bli att tänka på Bertolt Brecht som hade en liknande förmåga att göra det välbekanta så konstigt att det nödvändigtvis måste förändras. Men det känns alldeles fel att dra in en gammal gubbe i sammanhanget och Liv Strömquist är också helt sin egen.
”Prins Charles känsla” gör genusnedslag i samtiden och dåtiden, zappar och saxar mellan politiska och populärkulturella ikoner, citerar ur Randall Collins ”Den sociologiska blicken” och andra vetenskapliga verk, följer Victoria Benedictsson på date med Georg Brandes, listar svenska favorittorskar, och gestaltar genomgående allt det som i sig och i sekvens synliggör kopplingen mellan kön och makt.
Iscensättningen kretsar kring relationer och tvåsamhet, men den visar framför allt på ett övertygande sätt att ideologiskt omhuldade koncept som ”individ” och ”frihet” förlorat sitt innehåll. De som i dag talar högst om ”individens frihet” är de som gör sitt bästa för att kontrollera och begränsa andras livsval. Det man tror sig vara eller välja har andra redan valt åt en, vare sig det gäller kön eller känslor.
Teater har alltid utvunnit kraft ur närheten mellan verklighet och fiktion, men förhållandet blir så mycket mera påtagligt och potent när Karin Lithman pendlar mellan Whitney Houston och Lady Di, när Josefin Iziamo naglar fast nationalpoeten Fröding i hans minst klädsamma poser, när Magnus Schmitz följer Reagan in i töcknet på äldre dar, tätt följd av Lars-Göran Ragnarssons uppoffrande Nancy, och när Susanne Karlsson fixerar anonyma gestalter som bara verkar så mycket mera bekanta. Det är en föredömligt införstådd, samspelt och lekfull ensemble som tycks tävla i att hänga ut sina roller på de mest perfida sätt.
”Prins Charles känsla” är på alla sätt det fränaste man kan se i Skåne just nu.