Dramaten gör ”Pygmalion” i nutid och Alexandra Rapaport en skånsk Eliza med äkta hunger mitt i komiken. Ingegärd Waaranperä ser en föreställning med starkt humör.
Bernard Shaws ”Pygmalion”, som ligger till grund för musikalen och filmen ”My fair lady”, handlar om språk, klass och kön och hur de bestämmer (eller inte) vårt liv. Det är nog den roligaste pjäs som skrivits om de ämnena. I Sören Brunes scenografi föds föreställningen ur en jättelik Broadwayskylt med dess namn på en snurrande kub. En hyllning så god som någon till Shaw och till teatern som vårt universitet, och samtidigt en genial, eggande spelmaskin.
Fast först tror jag ju att Alexandra Rapaports Eliza ska kraschlanda alltihop med sin variant av förortsskånska, som mitt infödda öra uppfattar som hysteriskt forcerad. Malmöitiskan föds bakom gomseglet, vilket ger en överlägsen, tillbakalutad syn på omvärlden. Men det var förr i tiden det. Dramaten spelar i nutid och Rapaport, som i huvjacka och sweatpants kastar sig framåt, över oss med sina haranger, har lånat tonfallen från Rosengård och rapparen Timbuktu.
Hon talar ett språk som inte har en tanke på att kommunicera med någon utanför den begränsade gruppen av ”homies”. Det finns en intressant social observation att göra i detta. Och när hon går upp i total obegriplighet måste jag kapitulera. Det bär.
Och det gör sen hela första akten. Margareta Garpes självsäkra regi är full av väl valda detaljer. Dramatenensemblen spelar upp med enorm precision och starkt humör. Johan Ulvesons Higgins är en illerlik professor utan tillgång till sina känslor – som därför far ut både här och där – precis som han ska vara. Per Svenssons överste Pickering en klippa av god uppfostran med underströmmar av otydbar sensualism. Husfrun Pierce har här blivit manlig assistent. Zardasht Rad är en gracil man med hårknut som lär Eliza kroppsmedvetenhet och dans med tyst, intensiv närvaro.
Men det är Rapaports show, och det ska man vara tacksam för. Det är inte varje dag man ser en stjärna lysa upp, och hon har bidat sin tid. Nu regerar hon, inte minst i den fantastiska språklektionen som inte finns med i ursprungstexten men som i alla varianter har blivit historiens hjärta. När hon slåss med ”extrapersonalens” alla r-, s- och sj-ljud är det med en äkta hunger mitt i komiken som får mina nackhår att resa sig. Sådant är vi inte bortskämda med.
Alla är roliga i första akten. Mats Bergmans Doolittle är en sublim lodis, Gunnel Fred och Janna Granström bedårande osäkra som fattigsnobbar, Erik Ehn lagom blank som den dyrkande Freddy. Och Irene Lindh som Higgins noblesse oblige-mamma är formidabel med sin medfödda stil, och strålar, liksom Rapaport, hela föreställningen igenom.
Annars blir det efter paus mer problematiskt. Luften går inte ur helt när Eliza har vunnit vadet åt Higgins, men det pyser. Efter den storartade höjdpunkten (som vi ser på storbildsskärm) planar föreställningen ut. Den romantiska dragningen mellan Eliza och Higgins som Shaw både vill och inte vill ha med, och som Ulveson och Rapaport trots allt får en anings snurr på, överflyglas av den allt gnatigare dialogen. På genrepet kändes andra akten dock inte riktigt färdigrepeterad, så det kan bli bättre.
Pjäsen sätter dock sina gränser. Klassresan var en drömd abstraktion vid urpremiären 1914, dess psykologiska komplikationer okända. Bland annat därför tar krutet slut vid vadets vinnande. Shaw, som hade sina aningar, ville inte ha en happy end, där Higgins och Eliza får varandra, men var tveksam om alternativet. I förordet skrev han: ”Pygmalion behöver inget förord, utan en uppföljare”, och skissade på en fortsättning där Eliza och Freddy startar grönsakshandel. Den känns inte som en storsäljare, men en nyskriven ”Pygmalion II, the battle continues” skulle sitta fint. Med Alexandra Rapaport i huvudrollen. Till dess är Dramatens föreställning fullt njutbar, om än inte perfekt.