I ”Ragnarök” hotas kärleken, och världens undergång är nära. Gudar och valkyrior försmäktar medan människor och halvgudar låter sig härjas av erotiken och dess följdsjukdomar: stingsligheten och svartsjukan. Siegfried förses med en selektivt minnessläckande dryck à la ”Eternal sunshine of the spotless mind”, som gör att han glömmer sin kärlek till Brünnhilde. Så effektiv är drycken att Siegfried, utklädd till sin nye blodsbroder Gunther, kan dela nattläger med henne men med svärdet som sängdelare, allt utifrån sin lojalitet mot Gunther. Men ringen får Siegfried med sig, och det blir hans olycka – och Gunthers. Båda faller de för Hagens spjut, men inte heller Hagen får avgå med segern eftersom Brünnhilde träder in och tar över spelet, med elden och vattnet som hjälpmedel.

Det är en saga på mytens rand, där det banala är granne med Gud. Utan Wagners musik skulle det inte ha fungerat, och det finns passager där det knappt bär – där musiken är en tunn hinna över ett snedskruvat maskineri. Men det uppvägs av partier som fungerar som en berusande trolldryck där man bara kan låta sig besegras. Musiken är ju inte bara en ackompanjatör till skeendena utan fungerar bitvis som en självständig kommentator som lägger ut undertexten, med för­aningar och bibetydelser. Det gör dirigenten till med-regissör, och Henrik Schaefer styr med säker hand. Orkestermedlemmarna är dessutom en utmärkt samling birollsinnehavare i det här äventyret som nu nått sitt premiärslut.

För då Brünnhilde kastat sig i elden och kören vänder sig ut mot publiken, alltmedan orkestern väver ihop ledmotiven, då är det omöjligt att säga något annat än att man åstadkommit ett smärre under i Karlstad. Wilhelm Carlssons regi har mindre strukit under än konturerat; det viktiga har bestått i att visa på berättelsens bärande linjer snarare än att framhäva ett visst tema. Det visar sig tydligast just i ”Ragnarök”, som annars kan vara svår att få fason på. Med Peter Lundquists strama men vackra dekor och Torkel Blomkvists effektiva ljusdesign har dagrar trollats fram i samklang med musikens skeenden. Kören tillvaratas också som mänsklig rekvisita: en folkmassa som utgör fond för skeendena.

Rösterna är bitvis mer småskaliga, vilket ju kan sägas vara i linje med hela projektet. Men Pär Lindskog sjunger efter hand upp sig som Siegfried, och Martina Dike är en utmärkt Waltraute. Anders Larsson (Gunther) och Anne Bolstad (Gutrune) har att tampas med roller som föreskriver blekhet, men låter sig inte övermannas av den delen av uppdraget utan skapar vokal balans i första aktens scener med Siegfried. Marcus Jupither gör en kort men vokalt välfylld återvisit, liksom Johan Schinkler, här som Hagen. Men den som verkligen glänser i ”Ragnarök” är den som bör göra det. AnnLouice Lögdlunds i grunden mörka sopran är stark från början och får mer glöd ju längre föreställningen lider – och det är ju onekligen länge. Det är en imponerande prestation, och hade varit det också i stora operahus.

”Ringen” i Karlstad är ett vågat experiment. Det som kan trollas bort på den stora operan framstår i tydlig dager då formatet krymps. Men kisar man då vid de få tillfällen då illusionen brister – och gör motsvarande med öronen ibland – så har man en fullt fungerande, och avslutningsvis gripande, Ring. Absolut värt en vallfärd.