Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Raseri av Elfriede Jelinek

Mikael Dahl, Victor Ståhl Segerhagen, Gunilla Rydholm-Eriksson, Elin Bornell och Maria Lindström.
Mikael Dahl, Victor Ståhl Segerhagen, Gunilla Rydholm-Eriksson, Elin Bornell och Maria Lindström. Foto: DN

Elfriede Jelineks senaste pjäs är den bästa föreställningen som Borås stadsteater har gjort på mycket länge. Johan Hilton ser vår tids besatthet av våld rymmas i en smartphone.

Teater

”Raseri”

Av Elfriede Jelinek

Regi: Melanie Mederlind. Översättning: Maria Tellander. Scenografi och kostym: Melanie Mederlind och Tone Aminda Gøytil Lund. Med: Gunilla Rydholm-Eriksson, Lennart Eriksson, Elin Bornell, Maria Lindström, Mikael Dahl och Victor Ståhl Segerhagen. Scen: Borås stadsteater, lilla scen. Speltid: ca 2 tim 20 min.

Det är ett sjujäkla styrkebevis att det är just Borås stadsteater som är först ut i Norden med att sätta upp Elfriede Jelineks senaste pjäs ”Raseri” – och det mindre än ett år efter urpremiären i München. Efter ett par skakiga år under tidigt 2010-tal, där bland annat stadsteaterns dåvarande och kontroversiella konstnärliga ledare Monica Wilderoth sade upp sig i protest mot den lokala kulturförvaltningens påstådda klåfingrighet, var vi många som antog att teatern och dess hyfsat färska chef Ragna Wei hädanefter skulle slå in på en bredare väg, åtminstone rent kommersiellt.

Det finns mycket att säga om ”Raseri”. Bland annat att det är den bästa uppsättning som Borås stadsteater har gjort på många, många år. Men lätt att sälja in till teaterns kärnpublik är den förmodligen inte. Det här är dryga två timmars avantgardistisk spjutspetsteater, lika associativ i sitt stream-of-consciousness-liknande ordflöde, som experimentell och, inte minst, politiskt svårsmält. I ”Raseri” pillar Elfriede Jelinek på några av de ömmast värkande punkterna i terrorns Europa. Attentatet mot Charlie Hebdo, de kort därpå följande avrättningarna i kosherbutiken i Paris, massakern på Bataclan…

Ändå är det som försiggår på stadsteaterns lilla scen snarare att beskriva som en genomlysning av en kapitalistisk mediekulturs överbyggnad, än ett inlägg i terrordebatten. Regissören Melanie Mederlind – landets stilsäkraste Jelinekuttolkare tillika den som introducerade henne på svenska teaterscener – låter helt enkelt det uråldriga manliga raseriet möta den moderna bildkulturens möjligheter i form av smartphones och webbsändningar.

Här projiceras ensemblens talande ansikten över blackboxteaterns väggar med dess nedklottrade namn över städer som kommit att förknippas med terrordåd, brinnande kyrkor och freudianska fallosar, som en den moderna tidens grottmålningar. Och medan skådespelarnas röster mässar om narcissistisk behovstillfredsställelse i form av explosiva våldsutbrott och om omvärldens likgiltighet inför de judiska dödsoffren höjer skådespelarnas armar samtidigt mobilen – all världens fasor ryms som bekant nu i en och samma apparat – i en selfiepose. Till och med masken och kostymen kommenterar vår tids besatthet av varumärken och förtingligande – här bär alla till en början Jelineks karakteristiska frisyr, det långa håret och luggen rest i en flodliknande våg.

Samtidigt är det som om verbala rotskott från äldre tider hela tiden försöker bryta igenom ordmassorna och den slicka formen, vreden som brann hos peliden Akilles, Prometheus som torterades på sin klippa… Alla dessa antika urscener som liksom vill påminna oss om att våldet snarare är det naturliga tillståndet än de undantag som det ofta utmålas som.

I samtidsanalytisk bemärkelse är ”Raseri” en grovkornig historia, därtill inte så lite ordrik. Men i estetisk bemärkelse är Melanie Mederlinds iscensättning lika hypnotiserande och utmanande som den är effektfull. I synnerhet körpartierna – och de är många – utsätter ensemblens samspelthet för svåra prov som man också löser med bravur. Elin Bornell är bara en av dem som förefaller vara född till att göra just Jelinek, hon jonglerar med den svårforcerade och inte alltid spelbara texten med en formidabel lätthet.

För paradoxalt nog är det lekfullheten som det svårhanterade materialet behandlas med, den i allt genomsyrande viljan att spränga institutionsteaterns trygga rum och sätta publiken på prov, som gör ”Raseri” till en oförglömlig upplevelse.

I en mindre stad där de folkliga och politiska förväntningarna på ett teaterhus ofta nog begränsar möjligheterna till konstnärlig omprövning och förnyelse är det en strålande uppvisning i institutionell vitalitet och mod.

Såhär ser syre ut i konstnärlig form, det här är vad en teater som strävar efter att vara estetiskt relevant har kapacitet till när den lägger ängsligheten åt sidan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Borås stadsteater fortsätter att förvalta den traditionen även framöver.