Hjärtskärande buskis. Proffsigt barnvänlig ”Rasmus på luffen”.
När man är en barnhemspojke med rakt hår som ingen vill ha, då kan man nästan lika gärna vara död. Nog finns det en del hjärtskärande repliker i ”Rasmus på luffen” och som så ofta hos Astrid Lindgren en sensmoral för både vuxna och barn. En påminnelse om att det till synes självklara inte alltid är en självklarhet för alla. Men lyckligtvis ger sig Rasmus ut på rymmen och stöter ihop med den arbetsskygge luffaren Paradis-Oskar. Sedan börjar äventyret längs vägarna.
Är man 80-talist har man troligen vuxit upp med Olle Hellboms filmatisering av ”Rasmus på luffen”. Markoolio är nu långtifrån någon Allan Edwall men känns ändå som klippt och skuren för luffarrollen. I Staffan Götestams regi blir det medryckande barnmusikal med både nyskrivna nummer, välbekanta visor och coola jazzbakgrunder.
Lägg därtill en proffsig ensemble, där redan rutinerade Benjamin Wahlgren – född 1997 – imponerar i huvudrollen. Liksom de andra unga herrarna i golvmoppskvartetten ”Vad är det för fel på killar?”.
Med enkla medel målar scenografin upp såväl ett Hellbomskt sommarlandskap som ”kurran”. Skurkscener och polisjakt med buskisinslag går förstås bäst hem hos barnen och två timmar med paus går hyfsat fort. Oscarsteatern tar den enkla vägen utan konstigheter och lever upp till förväntningarna med lagom mycket spänning, slapstick och feelgoodfinal.