Recension: "Linje Lusta"

Fladdrande tygsjok döljer fasader i trånga, fattiga kvarter. Grått i grått. Pjästitelns spårvagnslinje kör förbi på ojämn tidtabell, dess ljud blandas med sorgsen, sordinerad dixielandmusik. Blanche DuBois, Helena Bergström, i vit dräkt, kommer med sin koffert på oväntat (och oväntat långvarigt) besök hos sin syster Stella och hennes man Stanley. Hon hittar snabbt till whiskyflaskorna, sprider sin parfymdoft bland paltorna, prövar systerns tålamod och svågerns alla manliga och klassbetingade instinkter till bristningsgränsen. Sprit, sex och trångboddhet. Tillsammans blir det en lättantändlig blandning som gör Tennessee Williams sydstatsdrama från 1947, "Linje Lusta", till en klassiker, med Marlon Brandos nätundertröja i filmversionen som del i myten - och lockar teatrarna att spela den igen och igen.

Eller borde locka. Göran
Stangertz, en av Lars Noréns starka introduktörer och en erkänt skicklig regissör, verkar ha haft en annan dagordning. Han identifierar direkt, via pjäsen och programbladets statistik, den manliga våldskulturen och det manliga matklöshetstraumat som roten till det onda, och iscensätter sedan den analysen ganska så programmatiskt.

Kvinnan står i centrum i Williams pjäs, om också av tvetydiga skäl, men det är mansrollen, den känslo­mässigt stympade och våldsbenägna, som hängs ut till beskådan i Stangertz iscensättning, vars pokergäng är en sorglustig skara nollor. Det förenklar pjäsen, inte till dess fördel.

Francisco Sobrado är förvisso ingen Marlon Brando, vem kan vara det, bara en ung grabb, sur och bullrig i sin tomma aggressivitet. Men det är regissörens val att frånta honom såväl den sexuella dragningen till Blanche som makten i hemmet. Vilket i sin tur begränsar Elisabet Carlssons Stella till att agera huslig omtanke i största allmänhet i en uttunnad roll som hon inte förtjänar. Samuel Fröler har gjorts rund och tafatt som Blanches tillbedjare Mitch, mycket ointressantare än vad en mindre färdigförpackad bild av mammas pojke hade varit.

Oftare än befogat känns det som om Helena Bergström är helt ensam på scenen. Mot alla odds och i nästan total avsaknad av verkligt motspel gör hon en oförutsägbar och levande Blanche DuBois, oberoende av många spröda föregångerskor i rollen. Hon är rosigt robust med sitt självbedrägeri vad gäller spriten och kyligt, nästan muntert desillusionerad i sina lögner om framtiden och sitt uppdiktat lyxiga förflutna. Det är som om hon inte väntar sig att någon, allra minst hon själv, ska tro på vad hon säger. När sanningen hinner i fatt henne är det i några våldsamma utbrott av spelad gråt som, oförutsett för henne själv, slår över i äkta förtvivlan. Det är stort skådespeleri som det märks att regissören har ledsagat och rytmiserat.

Resten av föreställningen har han snarare föreskrivit än gestaltat, låst som den är i sin färdiga förklaringsmodell om männen och manligheten. Den kan vara nog så sann, det betvivlar jag inte. Men teatern är ingen matematiklektion. Slutsumman, om det finns någon, bör få räknas fram av publiken och inte som här skrivas oss på näsan från början.