Legendariska låtskrivaren och sångerskan Rickie Lee Jones varvar fantastisk musik med låtar som känns i det närmaste orepeterade.
Strax efter klockan 21 tejpar en av råddarna fast en lång låtlista på golvet vid Rickie Lee Jones mikrofon, men vi får vänta ytterligare 50 minuter på hennes entré.
På scen står en flygel, en synt, några gitarrer och en bas, trumset och slagverk, men med sig på den här turnén har hon bara en basist och en trumslagare. Vi har blivit förvarnade om att konserten ska filmas och bli en konsert-dvd – kanske är det därför hon är sen – och hon ler ett blygt, ursäktande leende, när hon väl dyker upp.
Hennes apparition är lite tantig, men de leopardfärgade pumpsen åker av redan i andra låten och hon genomför, ganska passande, den två timmar långa konserten i strumplästen. Vi som trott att vi ska få en lansering av hennes färska skiva ”Balm in Gilead” inser snart att vi har fel. Hon plockar i stället lite ostrukturerat ur sin ganska yviga katalog som startade med den självbetitlade genombrottsskivan ”Rickie Lee Jones” 1979. Då lanserades hon som ”the duchess of Coolsville”, var med i ”Saturday Night Live” veckan efter att debutskivan släppts och den smått oemotståndliga ”Chuck E’s in love” hördes på alla radiostationer.
Men Rickie Lee Jones visade omgående att det inte gick att placera henne i någon speciell fåra musikaliskt. Hon har släppt ett dussin skivor vid det här laget, och på Berns hoppar hon mellan folkmusik, pop, chanting och jazz utan att det känns konstigt.
Alla musikgenrer blir Rickie Lee Jones egna i samma stund som de passerar hennes stämband. Rösten och fraseringen är unik. Den har en barnslig klang som påminner om en osäker tolvårig flicka som sjunger på en skolavslutning, och en sångpedagog skulle nog skaka på huvudet, men under konserten på Berns tror jag inte hon missar en enda hög ton, och de är många.
Det är ändå en ojämn konsert. bland är det magi, som i ”Second chance” från ”The evening of my best day” från 2003. Och när hon ställer ifrån sig gitarren och sätter sig vid pianot och gör ”We belong together” från sin kanske mest hyllade skiva, ”Pirates”, från 1981, är det mer än magi. Det är total närvaro och en skönhetsupplevelse – och hon känner det själv.
– Jag har gjort den här låten så många gånger, men det här var en av de bästa, säger hon.
Men dalarna är tyvärr ganska djupa. Turnén har varit i gång en tid och man förväntar sig att de två musiker hon har med sig och Jones själv ska vara inkörda på repertoaren vid det här laget, men här och var känns det som om de repeterar nya låtar inför publik. Och det blir faktiskt lite obehagligt när Rickie Lee Jones mitt i en låt börjar dunka med vänsterhanden uppe på pianot för att markera hur hon vill att trummisen ska spela och samtidigt skickar vassa blickar åt hans håll. I en annan låt ber hon honom till och med att låta bli trummorna.
Det blir inget extranummer. ”When I’m done I’m done”, säger hon, och får oss att låtsas att sista låten är extranumret. Alla köper det. Och så avslutar hon ensam till gitarr med en bluesig version av ”Danny’s all star joint” som får den stora publiken, med ett markant kvinnligt inslag, att genast glömma kvällens pinsamheter.