Ung scen öst stryker inte medhårs. Just nu spelas en kryllande happening med dataspelsdramaturgi och en flämtande enmansföreställning om japansk subkultur.
Ung Scen Öst förnekar sig inte. Sina konstnärliga framgångar använder man hellre som spikskor än till soffkudde. Med publikens förtroende i ryggen går, eller snarast springer, man nu fram med två föreställningar som varken stryker medhårs eller är särskilt flirtiga. Ingen kan nog förhålla sig oberörd av ”Roflmaowtime”, nej jag kan inte heller uttala titeln särskilt smidigt. Men det gör skådespelarna desto bättre, med dataspelens dramaturgi drar ensemblen med oss i kasten mellan galna upptåg och andlösa skräckscenarier.
Klick-klick på den teatrala datorn, så får vi uppleva drypande sexuella och/eller våldsstinna anspelningar på hur hitlåtars texter kan tolkas om man verkligen lyssnar. Klick-klick, in med tokiga en-replikssketcher där skådepelarna hetsigt avlöser varandra på ett stort golv invid en ensam mikrofon. Även där pockar erotiken på, för att inte tala om gladporren. Fräckt, frankt och roligt.
Vad teatern vill med sitt stora kryllande spel får naturligtvis var och en som där inträder fundera på. Precis som på internet kan man ströva runt. Ung Scen Öst talar själva i programbladet mycket om internetföreteelser vi alla är besatta av: maskiner som människor och människor som maskiner, smileys och musarmar och kedjemejl och videoklipp och cybersex, våld och övervakning och … I cybervärlden är allt förvillande likt vad som pågår in real life. Ändå så helt annorlunda. Ibland platt och fruktansvärt omänskligt. Man dödar, leker och älskar med samma knyckigt upprepade rörelser och grunt nasala röster. Men internet kan också vara en plats för gemenskap tvärs över alla gränser. Ensemblen rör sig omärkligt mellan cyberfiktion och verklighet, ”Roflmaowtime” vränger allt ut och in. Det är äventyrligt och tankeväckande.
Helt spejsad är också den företeelse vilken Helena Sandström beskriver med sin högst annorlunda stå upp-performance-monolog-föreläsning.
Eller ja, vad ska jag kalla detta som växlar mellan ett direkt samtal med publiken och ett fullkomligt besatt – där har vi det igen: besatthet! – berättande, dansande, sjungande och flämtande om ganguru girls, gruppen som samlar tusentals japanska tjejer. Med knallbruna ansikten, blekta peruker och vitsminkade munnar och ögon partar de loss efter närmast rituella regler.
Buriteri heter deras förebild och i det rigoröst inrutade och prestationshetsande Japan, kallas dessa aparta flickor inte oväntat för kackerlackor. Bland annat.
Helena Sandström kryper innanför skalet på både skadedjur och publik. Totalt oförutsägbar. Det hela är oförglömligt i sin intensitet och antingen hatar man det eller älskar det. Precis som japanerna gör med sin feminina masspridda subkultur.
Och för Ung Scen Öst gäller: på rullande sten växer ingen mossa.