Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Ron Carter & Richard Galliano i Stockholms konserthus

Den strama basisten Ron Carter har en duo med den yviga dragspelaren Richard Galliano.
Den strama basisten Ron Carter har en duo med den yviga dragspelaren Richard Galliano. Foto: Sofia Blomgren

Motsatser. Två mästare möts genom att inte gå åt samma håll

4

Konsert

Ron Carter & Richard Galliano

Scen: Grünewaldsalen, Stockholms konserthus.

 

Amerikanen Ron Carter är jazzkontrabasisternas jazzkontrabasist. Han är lång och smal och klär sig så gott som alltid i klassisk kostym och slips. Han har ett förflutet som medlem i Miles Davis 60-talskvintett och medverkar på över tusen skivinspelningar. Ryktet säger att han är en mycket sträng lärare, och ingenting i hans utstrålning ger anledning att betvivla det.

Richard Galliano å sin sida framstår närmast jovialisk. Han är fransman och ser ut att äta gott. Klär sig ledigt och personligt. En fantastiskt skicklig dragspelare med en stilistisk palett som sammanbinder den europeiska kontinenten med Sydamerika och därifrån – men lite mer vid sidan om - norrut, mot jazzens förlovade land.

Ändå har de spelat länge ihop. För i musikens förtrollade värld har de förstås alla tänkbara förutsättningar som duo. Att de inte bara går åt samma håll är i själva verket en av de mest bärande ingredienserna, och deras olika utseenden har en rent allmänmänsklig poäng som blir direkt grafisk av att de aldrig yttrar ett ord till publiken under konserten på Grünewaldsalen.

Men det är alltså i musiken de verkligen möts – med bibehållen respektive integritet.

Gallianos franskitalienska temperament och förtrogenhet med den argentinske tangovirtuosen Astor Piazzolla är ingenting som Carter förhåller sig det minsta inställsamt till. I stället väljer han sin egen väg. En kommunikativ parallell, stundtals helt jazzbaserad men ytterst kontrapunktisk och ibland så konsekvent genomförd att han snarast (och knappast omedvetet; Carter är i grunden klassiskt skolad) lyfter på hatten för JS Bach.

Trots många tidigare försök, även med cello, är han ingen naturligt solist. Men med Gallianos alla fingrar i så gott som ständig rörelse över det blanksvarta knappdragspelets diskantmanual är det också för väl att någon faktiskt spelar bas.

Mest, om inte uteslutande, genom Carter lyckas det omaka paret ge uttryck även för principen att all musik inte behöver spelas.