Stockholms stadsteaterns ”Rött och grönt” är en föga uppmuntrande historia om i-ländernas biståndsverksamhet. Skrattet fastnar i halsen, skriver Ingegärd Waaranperä.
I-ländernas biståndsverksamhet är uppochnervända världen. De utsända räddarna i nöden är de räddaste, hjälparna de mest hjälplösa, utbildarna de okunnigaste. Isolerade bakom stängsel och säkerhetspersonal som de misstror, drömmer de om att göra skilllnad, tills lågan slocknar och tennis eller rosenodling tar över engagemanget.
Astrid Saalbachs ”Rött och grönt” är, om den har det minsta sanningsvärde, en beklämmande pjäs som får en att undra om inte hela biståndssektorn borde läggas ner. Kanske är den, precis som Saalbach visar, bara terapi för skuldtyngda, i den klick på jorden som lever gott på att miljarder svälter?
Frågan inställer sig inför Susan Taslimis tysta gestalt, när hon i rollen som tjänstefolket på varje ny plats torkar golv, blir tafsad på och serverar te med samma trötta uttryckslöshet som skyddande mask.
Saalbachs dramaturgiska grepp, som till en början känns krystat, skapar efterhand sin egen logik. Allt har redan hänt: den första scenen är i själva verket den sista. Biståndsgranskaren Petra (Helena af Sandeberg) har rapporterat hem lite utförligare och ärligare än förväntat. Hon skickas hysteriskt uppbragt hem. Sedan följer händelserna som ledde hit. Scen för scen flyttas vi bakåt i tiden.
Effekten blir att människorna plötsligt saknar minne. Det som har hänt ligger framför dem. Man blir snurrig i huvudet själv av att hänga med och den starkaste rollen i historien blir komiskt nog Lilly, gift med platschefen Manne och biståndscirkusens ständiga medföljare. Hon, som på grund av ett brustet kärl i hjärnan aldrig vet i vilket land hon bor, vart hon är på väg eller vem hon pratar med, blir sinnebild för hela verksamheten. Sofi Helledays repliker träffar fel varje gång med underbar precision. Runt hennes svävande leenden och svindlande tomrum grupperar sig de andra.
Med matt energi försöker de hänga fast vid något slags vardag, några dimmigt ihågkomna ideal, en moral? När de inte i sexuell klåda eller nosande, desperat övergivenhet klättrar på varandra eller på tjänstekvinnan. De är ensamma barn i en vuxen värld. Jakob Nordenson – vars tandskada steg för steg blir värre – visar som översittaren Manne en oanat rå komisk talang, liksom Joel Spira, som lyckas ge sin underdånighet en skön ton av tårögt raseri. Och gör de något alls är det till skada.
”Rött och grönt” är med andra ord en föga uppmuntrande historia, också som teater obekväm: en irriterande föreställning. Men regissören Hugo Hansen tycks beredd att betala priset. Man grinar illa inför det avsiktligt tillgjorda, skruvade skådespeleriet, som visar upp biståndet självt som dålig teater. Man skäms inför varje ny pinsam vit arrogans, som om man själv stått för den. Skrattar man – och det gör man trots allt – så fastnar också det i halsen. För det är beska sanningar som serveras.