På Elverket är det ultra allt. Ultramarinblått så långt ögat ser. Ultravasst i Hannes Meidahls och Jens Ohlins aktualisering av Schillers pjäs ”Rövare” om uppror, moral och individens ansvar. Ultrautrerat spel där det mesta förmedlas meddels en sorts ”övertexter”. Lite av commedia där varje karaktär förs in i som markör.

Rikemanssonen Karl von Moor har allt serverat men revolterar mot en far och ett system som säger att pengar ger absolut makt. Karl är en karismatisk ledare som tillsammans med kamraterna på internatskolan sturskt obstruerar genom att ändra Biskop Thomas frihetssång till ”Frihet är det bästa ting som köpas kan all världen kring”. De relegeras ut i de verkliga prövningarna: Hur långt vågar man stå för en övertygelse när det bränner till på allvar? Vilka tvingas göra de största offren? Inte är det Karl eftersom han är pappas älsklingsgrabb. Istället är det förstås ”marktrupperna”, de soldariska vännerna vars underdog-situation Christoffer Svensson, Eva Melander och Emma Mehonic väl synliggör med precisa verkningsmedel. ”Makten finns hos den som är stark nog att ta den.”

Money talks, vilket inte hjälper Karls bror Franz som gör allt för att bli sedd och älskad men i faderns ögon alltid är sekunda. Spelet mellan Per Mattssons halvdöde pappa­gubbe och Hannes Meidals allt mer förbittrade Franz är också det ultra: plågsamt igenkännbar komik.

Vad formar dessa två bröder och vad händer med ”birollerna” i livet, det vill säga de som måste finnas där för att ge alla Karlar och Franzar möjlighet att framföra sina solon och behålla sitt grepp? Och vilka brott är möjliga att förlåta? Vad gör en människa till förövare respektive offer? Kan man vara bådadera?

Många och stora frågor och en ultrasmart placering av problematiken i en mörkblå, på sina håll svartnande omvärld. Jens Ohlins uppsättning fylls av ett vanvettets energi som etsats fram genom Hannes Meidals Karl, vars förtvivlan övergår i maktutövande galenskap. Han spelar på människor på samma vis som han, i en sekvens av desperation, trakterar cembalon. Snabbare, snabbare och hårdare. Våldtäkt furioso. Ibland blir det fel, då måste han börja om vilket bara är möjligt på en klaviatur, inte i känslolivet.

Danilo Bejaranos Karl – en grym kameleont. När den älskade Amalia genomskådar hans bepansrade samvete dödar han henne. Men dessförinnan visar Emma Mehonics Amalia att även underkastelse kan ha integritet. Scenen där Meidals Franz tvingar henne till tungkyssar är en bisarr uppvisning i stolthet.

Unga Dramaten tar en frifräsigt fräck rövare med elegant politisk teater. Här får vi ett polemiskt rivjärn i sidenfodral. Snabbt och svängigt likt en rad satiriska serie­rutor. Schiller modell 2012.