Igor Stravinskijs ”Rucklarens väg” är en moralitet om en ung man på 1700-talet som överger de fasta värdena på landsbygden och troheten till sin älskade för ödets nycker och storstadens turbulens och tillfälliga njutningar. Sedan den inte helt lyckade urpremiären i Venedig 1951 har den ansetts vara sällsynt knepig att iscensätta och har sällan, trots att dess genialitet är oomtvistad, lyckats bli en verklig publikfavorit. Kanske på grund av att den utspelar sig i en luft som är lika hög och klar som i W A Mozarts lika svårgripbara och sublimt förkonstlade ”Così fan tutte”.

När Ingmar Bergman satte upp ”Rucklarens väg” i Stockholm 1961 liknade han den vid ”en klassisk byggnad över en vulkan”. Och Stravinskij var mer än nöjd. Sedan dess har den med blandad framgång satts upp sju gånger på svenska scener och filmatiserats en gång (Inger Åby). Senast i Malmö för ett år sedan med en postmodern men också känslomässigt medryckande yra av TUR-Teaterns Nils Poletti. En infallsrikedom som fick mig att tillfälligt glömma Robert Lepages mästerliga multimediaversion i Bryssel några år tidigare.

När nu David Radok tagit sig an ”Rucklarens väg” på Göteborgs­operan (i en samproduktion med Köpenhamnsoperan) är det som att se den i ett förbluffande klart skimmer, som vore den helt opåverkad av sin uppförandehistoria, ja nästan nyfödd. Det är lika känslig som intelligent gjort och tveklöst Radoks lyckligaste stund som operaregissör sedan han på samma scen sprängde ramarna för stilfullt vansinne med iscensättningen av Rossinis ”Resan till Reims”.

I Lars-Åke Thessmans scenografi dominerar en lappad och lagad landsväg, där enstaka grästuvor sprängt fram ur asfalten. En landsväg mot en fjärran horisont som skulle kunna se såväl Edvard Persson, Barry Lyndon och David Lynch som resenärer. En grym Mullholland Drive genom ett drömlikt upplöst 1700-tal, utsökt kostymerat av Karin Erskine, som leder rätt ner i galenskap och död för den lysande brittiske tenoren James Edwards olycksalige rucklare, Tom Rakewell. Men till upplysning och insikt för den lika briljanta (men för kvällen något indisponibla) sopranen Ingela Bohlin i rollen som den nådefulla Anne Truelove.

Mesta publikfavoriterna är dock basbarytonen Åke Zetterströms diskret ondskefulle Nick Shadow som man nästan vill hjälpa tillbaka upp när han till slut stapplar baklänges ner i ett hål i vägen. Och mezzon Ulrika Tenstams ljuvligt diviga Baba the Turk – som med sitt avgrundsdjupa ”Darling!” skulle kunna få vilken man som helst att förvånat se på sin fru och undra varför inte också hon har skägg. Samt den fantastiske dirigenten Okko Kamu och Göteborgsoperans orkester som fick mig att både njuta och oroas av denna ”Rucklarens väg” som aldrig tidigare. En musik där varje liten glidning verkar kunna orsaka ett skred. Och där pulsen är som mest hörbar från den som ber om att: ”Begrav hjärtat så djupt att man inte längre hör dess slag.”