”Den kvinnan skall dö!”, skriker Herodes och pekar på sin unga styvdotter Salome i operans slutsekund. Hur och varifrån den fruktansvärda repliken sägs på Göteborgsoperan skall jag inte avslöja, men enligt föreställningens regissör Peter Konwitschny är den fullkomligt felriktad. Ingen kvinna är mera värd att leva och att älska och bli älskad än Salome. Därför skall hon få sin Jochann an (Johannes Döparen), inte hans huvud på ett fat, utan i helfigur tätt bredvid sig på en enkel pinnstol, i en känsligt vibrerande kärleksscen som få kunnat föreställa sig innan denna premiär.

En överraskande men också djupt inkännande regiidé som gör Richard Strauss ”Salome”, länge betraktad som ett av operahistoriens mest bestialiska verk, till något av en ”århundradets kärlekssaga”.

För i Annalena Perssons fantastiska gestaltning är Salome varken särkilt monstruös eller ens ovanlig. Hon är en ung kvinna som vill kunna säga som hon känner, bryta sig loss, och kanske, kanske möta kärleken. Men hon har växt upp i en värld där det råder en helvetisk kompression av rädsla, instängdhet och tystnad. Där hjärtats röst alltid har mötts av förbud, förvisats till mörkret och därför har förvridits till perversioner.

Kring ett långt bord som dominerar scenbilden, där det pågår ”en sista måltid”, ser vi bland andra Salomes laglösa mamma Herodias i Ulrika Tenstams underbara tolkning (bara hennes sätt att använda en golvlampa som vapen är omistligt) och dennas livrädde, heroinpumpande make Herodes i Thomas Sunnegårdhs lika suveränt otyglade gestaltning.

Vid den mest symboliska placeringen vid bordet (den som innehas av Jesus) sitter den för kvällen lysande Mats Perssons Jochannan med en påse på huvudet. En komiskt flyttbar idé som används för att ställa frågan om vem som egentligen är offret i denna opera. Ett grepp som inte bara avdemoniserar rollen som Jochannan utan också gör honom till en generad ung man som väcker Salomes bävan såväl som åtrå. Som i den enorma scenen där hon famlar efter hans ansikte och liksom stavar sig till det i etapper: först håret, sedan ögonen och till sist munnen.

Men styrkan i denna ”Salome” är givetvis också orkesterns och dirigenten Patrik Ringborgs förtjänst. I en musik där myriader av instrumentklanger smälter samman till de mest uppseendeväckande ljudbilder fick man fram det som kanske är det viktigaste – en genomskinlighet som får den att andas.