”En feministisk pjäs från 1883”, ropar Fria Teatern, som firade internationella kvinnodagen med premiär för Anne Charlotte Lefflers dramatiska fallstudie av 1874 års lag om gifta kvinnors rätt att förvalta sin egendom.
Det är ett smart och smärt drama där fru Bark har svårt att vänja sig vid tanken att kunna undanhålla pengar från sin spelberoende man. En gift kvinna kan väl inte uttala ordet ”mina” i samband med ”pengar”?
Jojo, den personliga ekonomin är politisk. Då som nu. Det är inte svårt att göra ett historiskt hopp och känna aktualiteten i jämställdhetsdiskussionen som dottern Berta försöker föra med sin mamma.
Eller i de samtal hon försöker föra med sin syster Lissi om hennes otrogne man – Anna Littorin gör världens våpigaste våp som skulle få Tammy Wynettes countrylåt ”Stand by your man” att framstå som en självständighetsvisa. ”Sanna kvinnor” förlåter sina män vad som helst.
Regissören Ulla Gottlieb fokuserar på att Berta driver handlingen och låter därmed Malin Güettler driva spelet. Och visst laddar hon varje scen hon är med i, hennes ”okvinnliga” Berta står stadigt med ilskrynkan mellan ögonen, medan de andra sladdrar omkring som gelé. Birgitta Sundbergs mamma vispar oroligt med armarna, Håkan Jonsons pappa och Per Lassons svärson står och svajar ryggradslöst. Outtalade relationsspänningar antyds i rörelserna.
En lakonisk humor är både inskriven i texten och uppstår i klyftan mellan då och nu. Tanken går till ”bortglömda kvinnliga dramatiker”-projekt som Spets och Moderna kvinnor, inte bara för att de med framgång spelat Leffler utan för att man nästan kan se formmässiga likheter: avskalat, krispigt, understatementhumor, ironi. Vid ett par tillfällen står just ironin i vägen för inlevelsen och allvaret och gör mig nyfiken på fler sätt att sätta upp en sådan här pjäs. Men som helhet är det roligt och stiligt på Fria Teatern-vis.