”Satanisterna” på Studion, Göteborgs stadsteater

Det mycket vita och exakt rektangu­lära scenrummet har väggar av korrugerad plåt och elva lika vita stolar i fyra olika modeller. Detta är minnets eller glömskans klaustrofobiska rum, lika svårt att tränga in i som att fly ifrån. Endast vid ett par tillfällen lyfter fondväggen några decimeter och låter ana vad som inträffade där ute på ängen för länge sedan, när pojken och flickan gick i väg för att leka och fadern följde efter.

Carina Rydbergs ”Satanisterna”, med vilken hon nu debuterar som scendramatiker på Göteborgs stadsteater, skildrar familjen som en sekt, vars riter går ut på att hålla fasaden intakt och minnet i schack. Den deckarliknande historien berättas i korta tablåer, som glimtar fram i ofrivilliga flashbacks. Det börjar på dansgolvet och ser hur oskyldigt ut som helst: pojke möter flicka och följer efteråt med henne hem. Vad hon inte vet är att de har träffats förut och att det slutar i katastrof.

Birte Niederhaus iscensättning gestaltar spänningen mellan påtvingad ordning och ofrivillig erinring genom att låta skådespelarna röra sig som figurerna i ett datorspel modell äldre. Allt spel sker i två dimensioner: antingen frontalt eller i profil. All rörelse går rakt framåt-bakåt eller i rät vinkel.

Greppet är fyndigt men i längden rätt påfrestande. Skådespelarna verkar ha hörsammat instruktionen i olika hög grad, Anna Bjelkerud minst. Den strikta formen tvingar spelet att stundtals sladda farligt nära pekoralets dike. I synnerhet gäller det Jussi Larnös tunge och av sina handlingar tyngde man, som fäller sina ödesmättade repliker som vore han en osalig ande i en skräckfilm från 1930-talet.

Och spöken är de nog allihop, fast av olika slag.

Bjelkeruds maka och mor har en tigrinnas bett som utan att tveka kastar sig över vem som helst som hotar hennes avkomma. Samtidigt är hon inspärrad i en maktordning som reducerar henne till huskatt hos den som hon mest föraktar: sin man.

Tito Pencheff gör sonen och lekkamraten som blev både vittne och medbrottsling. Han är en blek vampyr som kräver blod för att slippa leva. Han är dömd att i all evighet återvända till brottsplatsen, att ständigt repetera brottet för att sona det som inte går att sona.

Den verkliga huvudpersonen är flickan, utomordentligt spelad av Caroline Söderström. I jämförelse med henne blir de andra staffagefigurer, reliefer, konturskapande fonder; spöken. I Söderströms gestaltning förenas den stränga formen med den vibrerande, outhärdliga berättelsen. Sakligt sett är hon offret. I berättelsen på scen är det hon som är subjektet, drivkraften, den levande. Det är märkvärdigt att se hur hon förvandlar kraven på formbundenhet till egna verktyg.

Spöket blir människa, spöke­rierna teater.